STADEN BRONTE OCK JETNAS SISTA UTBROTT.
Ds. resande, som från Messina begifver sig
till Palermo, anländer genom herrliga parker
af lummiga kastanier, vid sidan af en flod,
hvars stränder prunka med rosenfärgade la-
gerträd, och förbi de Grekiska, Moriska och
Norrmanniska ruiner, som ännu bekransa Ta-
orminas romantiska höjder, slutligen till foten
af IEtna. I början bestiger man en nästan omärklig
sluttning, beväxt med pomerans och Johannis-
brödträd, hvilkas tatalöttak utbreda sigöfver to-
baks- och bomullsplantager; här och der ses den
bebagliga toppen af ett palmträd spira upp
öfver den öfriga skogen. Så långt ögat når
har den yppiga vegetationen betäckt märken
med en brokigt skimrande tapet; hela trak-
ten är besådd med byar, kloster, kyrkor och
en talrik mängd vackra landtgårdar, med sina
trefligt framlysande tegeltak. Men ju längre
man kommer nppför berget, ju råare blir
landskapets karakter. I stället för gravat- och
aloeträden ser man nu de ståtliga palmerna,
och eken samt kastanieträdet herrska här i
stället för de sydligare, alltid grönskande och
beständigt med blommor och frukter betäck ta,
fruktgårdarne. JEtnas skogstegion har lik-
väl äfven sina skönheter. De herrliga kasta-
nieträden finnas här i stor mängd, och någre
af dem närma sig i storlek till det jätteträd,
hvarunder för mer än 2000 år sedan Gre-
kernes och Kartaginensernes sqvadroner funno
skydd, och hvaraf äonu under förra århbun-
dradet spår voro synlige. Detta träd, som
kunde rymma hundrade hästar, stod på en
sluttning af berget, ofvanför Mascali. Der det
ännu 1772 stod, finner man för närvarande ett
litet hus, beskuggadt af ofantliga kastanieträd,
som uppskjutit uv lemningarne af jättens bark
och ännu utrhärka omkretsen af den gamla
stammen, som tillhörde detta naturunder. Rui-
nen af jätteträdet tyckes ligga framför Taor-
minas borg och stolta riddaresalar, endast för
att påminna om storhetens förgänglighet,
Ett stycke bortom Pedimonte uppnår man
bergspassets höjd och kastar den sista förvå-
nade blicken på det haf af växter hvarige-
nom man passerat; i sköna vågor som sam-
manflyta med Joniska hafvets azurblåa ram,
rullar det upp till den resandes förter.
Några steg längre bort erbjuder landska-
pet en helt och hållet olika utsigt. Lod-
rätt mot bimlabvalfvet, böjer sig — till
venster toa, omgördladt af skogsparker,
fåradt af lava och en stor del af året krönt
med ett snödiadem, hvarur, hvirflar af rök
ech om aftnarne eldstrimmor uppstiga i höj-.
den. På höger hand Pelore- bergens groteska
former, hvilkas urkalks- klippor vid denna
böjd öfvergå iden vulkaniska regionens svart-
aktiga massor. Hela rummet emellan de beg-
ge lagren är uppfyldt med en labyrint af
kullar, hvilkas koniska former röja, att hvar
och en af dem förr varit en krater. Denna
vulkaniska region bebyggdes femton årbun-
draden före Kristna tideräkningen af Sika-
nierna. som måste öfvergifva sina första bostä-
