En Brittisk officer yttrar sig på följande sätt
cm ön Ceylon, hvilken flere författare upphöjt
såsom ett paradis: — Jag afvaktar med otå-
lighet den tid, då jag får återvända till det
enda land, der det är värdt ätt lefva. Detta
klimats hetta är odräglig; det kan rent af för-
störa en menniska. Det är väl sannt att vi vi-
stas 1 ett herrligt land, rikligen försedt med
skogar och sjöar, smyckadt med tusen olika
slags blommor, öfverflödande på alla lLlifvets
förnödenheter — en vänlig sol, en ljuf måne;
men så kafva vi också elefanter, tigrar, ormar,
skorpioner, krokodiler, iglar, giftiga spindlar —
och sedan den förfärliga hettan! Och likväl
finnas menniskor, som äro förtjuste i Ceylon,
och icke för allt i verlden vilja återvända till
London. Det enda jag här önskar är att frysa
till is, och att en storm måtte uppstå, som blå-
ste tänderna ur munnen på mig. Mången gång
längtar jag efter alt få en mun full af Stenkols-
röken i Evgland, och att få doppa mig ända
till hakan i Themsen, ; Jag ville gifva sol, måne,
sjustjernorna och hela öns årsvext på köpet, för
en enda beefstek med ostronsås. Hvad finnes
väl nu för lockande i det tropiska klimatet?
Lysande nätter! Jag har för hettan och mus-
kiterna icke kunnat sofva fyra timmar allt se-
dan min ankomst till Ceylon.