En Brittisk officer yttrar sig på följande sätt cm ön Ceylon, hvilken flere författare upphöjt såsom ett paradis: — Jag afvaktar med otålighet den tid, då jag får återvända till det enda land, der det är värdt ätt lefva. Detta klimats hetta är odräglig; det kan rent af förstöra en menniska. Det är väl sannt att vi vistas 1 ett herrligt land, rikligen försedt med skogar och sjöar, smyckadt med tusen olika slags blommor, öfverflödande på alla lLlifvets förnödenheter — en vänlig sol, en ljuf måne; men så kafva vi också elefanter, tigrar, ormar, skorpioner, krokodiler, iglar, giftiga spindlar — och sedan den förfärliga hettan! Och likväl finnas menniskor, som äro förtjuste i Ceylon, och icke för allt i verlden vilja återvända till London. Det enda jag här önskar är att frysa till is, och att en storm måtte uppstå, som blåste tänderna ur munnen på mig. Mången gång längtar jag efter alt få en mun full af Stenkolsröken i Evgland, och att få doppa mig ända till hakan i Themsen, ; Jag ville gifva sol, måne, sjustjernorna och hela öns årsvext på köpet, för en enda beefstek med ostronsås. Hvad finnes väl nu för lockande i det tropiska klimatet? Lysande nätter! Jag har för hettan och muskiterna icke kunnat sofva fyra timmar allt sedan min ankomst till Ceylon.