förgripliga tankar om revolutionsföretaget i allmänhet, torde viicke behöfva spilla många ord öfver den distinktion han vidare gör emellan Adlercreutz och Adlersparre, då han kallar den ene för revolutionsman och den andre för konspiratör, och vill finna ett slags antithes emellan dessa ord, hwilka dock efter vanligt språkbruk eljest betyda ungefär ett och detsamma; icke heller vid den snygga parallel han uppställer emellan Cronstedts och Gripenbergs åtgärder i Öster, samt Adlersparres och Armfelts i Vester. Att på delta sätt en. man, till hvilken Rikets Ständer år 1809 beslutade en tacksägelseadress i nationens namn, några år derefter i ett ministerielt blad får ställas vid sidan af fäderneslandets förrädare, vittnar på samma gång om de framsteg vi under de sista 20 åren gjort påden konstitutionella banan och om den urbanitet som råder hos dem, hvilka klaga öfver den liberala pressens fräckhet. Fäderneslandet har, i anledning af våra reflexioner öfver Friherre Anckarsvärds ofvannämnde artikel, uti sitt Onsdagsblad gjort en anmärkning dervid att vi icke fästat oss mera vid Hr Friherrens yttrande om Kammarhusarens frånvaro wid f. d. Konungens inresa från Haga. Fäderneslandet har med en synbar begärlighet begagnat detta ställe i förklaringen, för att efter sin vana kasta smuts på Friherren med beskyllningar om bristande mod m. m. För att rätt kunna uppskatta halten af detta Fäderneslandets uppförande, är det icke oljenligt, alt draga sig till minnes den tid, före och under början af sista Riksdag, då den nu varande Redaktören af samma blad icke sparde några fjät, för att få synas alminstone i Friherre Anckarsvärds trappor. Detta var före omvändelsen. Man bör derjemte; då det talas om mod,, ihågkomma, alt det i allmänhet icke finnes någon så feg, som öfverlöparen, och att den alltid kan tillåta sig alt gå längst i förolämpningar, som i fiågan. om blottade klingor icke beböfver frukta för annat än flatsidan. STENSTORPS SSR