ne Olladtlolvalcbragd, pa planen aen 9
Februari, ganska lycklig, eller ganska egent-
Zig som han uttrycker sig, och tillägger såsom
en serskild upplysning ur egen fatabur, att det
hufvudlösa företaget kom att qväfvas i sin
linda af Hans Järta, som uti en samling af
konspiratörerne, med en segrande vältalighet
föreställde dem olämpligheten af det halsbrytan-
de försöket. Han förklarar derefter sitt form-
liga missnöje med den jemförelse, vi togo oss
friheten att, i anledning af Fäderneslardets ex
faser, göra emellan lagstridigheten af deras
bandlingssätt, som ville befria det olyckliga
fosterlandet från dess oförbätterliga Öfverhuf-
vad och Carl X:s massacker i Julidagarne, eller
Hertiginnans af Berry uppviglingar Vendee.
De båda sednare, om de ock handlat orätt
föner Granskaren ganska ursäktliga, emedan de
hade de största intressen att bevaka och de
största oförrätter att beifra. Pligten och lyd-
naden, menar Granskarea, bundo ingendera
af dem. ;
För alt fullfölja detta mönster af logik må-
ste Granskaren äfven utan tvifvel försvara den
satsen, att det väl icke vore rätt, men gan-
ska ursäktligt, om det cmot all förmodan skulle
falla f. d. Konungen elller Prinsen af Wasa in,
Mi begifva sig till Sverige, uppehålla sig i, Gud
vet hvilken provins, under den otänkbara för-
utsättningen, att de någonstädes blefvo emottag-
ne, och tän da inbör des krig i landet; ty äfven -
de kunde ju hafva de största intressen att be-
vaka, nemligen att emot nationens vilja åter-
kräkta sig en förlorad thron; och afven de
kunde ju anse denna thron usurperad, äfven
de skulle förmodligen, lika litet som Hertigin-
nan eller Carl X anse sig bundne af någon
pligt eller lydnad.
En sådan thes har dock troligen icke varit
Granskarens mening akt förfäkta, men Läsaren
finner, till hvilka ytterligheter man stundom
kan komma, af purt nit för den blinda lyd-
naden,
fivad är det deremot egentligen som i Gran-
skarens ögon konstituerade konspirationen den
9 Februari till ett Pstråtröfvare- företag? För-
klaringen meddelas på 4 sidan 1 spalten. Det
var, dels att flere: af de sammansvurne voro
militärer och befälhafvare af höga grader; att
de buro Konungens uniform; men framför allt
att de — åtnjöto hans traktamente, För Gran-
skaren, som i all sin tid tyckes hafva haft till
valspråk det bekanta ordstäfvet: Dens bröd jag
äter, dens visa sjunger jag, finnes således in-
gen annan beräkningsgrund för pligtkönslan, än
traktamentet, som dock icke bestås af Konun-
gens enskilda kassa, utan af statens, d. v. s.
hela folkets medel. Att nationen var förtryckt,
Jandet ruineradt, kärnan af dess barn förgång-
ne af svält och brist af alla slag; att hela ri-
ket var nära sin politiska upplösning oe, och d
Konungen det oaktadt otillgänglig för oHa våd
ech var ningar, — detta allt betydde intet eriot
fasan deraf, att bemäktiga sig dens person som
hade fört Sverige till branten af sin undergång.
Man kan på Granskaren ti illämpa Montesquieus
ord: Hy a des gens qui crotient, qgue parce
gu ils doivent tout au Prince, us ne doivent
rien å la patrie.
MM AA . . nn I Pal hö