ne Olladtlolvalcbragd, pa planen aen 9 Februari, ganska lycklig, eller ganska egentZig som han uttrycker sig, och tillägger såsom en serskild upplysning ur egen fatabur, att det hufvudlösa företaget kom att qväfvas i sin linda af Hans Järta, som uti en samling af konspiratörerne, med en segrande vältalighet föreställde dem olämpligheten af det halsbrytande försöket. Han förklarar derefter sitt formliga missnöje med den jemförelse, vi togo oss friheten att, i anledning af Fäderneslardets ex faser, göra emellan lagstridigheten af deras bandlingssätt, som ville befria det olyckliga fosterlandet från dess oförbätterliga Öfverhufvad och Carl X:s massacker i Julidagarne, eller Hertiginnans af Berry uppviglingar Vendee. De båda sednare, om de ock handlat orätt föner Granskaren ganska ursäktliga, emedan de hade de största intressen att bevaka och de största oförrätter att beifra. Pligten och lydnaden, menar Granskarea, bundo ingendera af dem. ; För alt fullfölja detta mönster af logik måste Granskaren äfven utan tvifvel försvara den satsen, att det väl icke vore rätt, men ganska ursäktligt, om det cmot all förmodan skulle falla f. d. Konungen elller Prinsen af Wasa in, Mi begifva sig till Sverige, uppehålla sig i, Gud vet hvilken provins, under den otänkbara förutsättningen, att de någonstädes blefvo emottagne, och tän da inbör des krig i landet; ty äfven de kunde ju hafva de största intressen att bevaka, nemligen att emot nationens vilja återkräkta sig en förlorad thron; och afven de kunde ju anse denna thron usurperad, äfven de skulle förmodligen, lika litet som Hertiginnan eller Carl X anse sig bundne af någon pligt eller lydnad. En sådan thes har dock troligen icke varit Granskarens mening akt förfäkta, men Läsaren finner, till hvilka ytterligheter man stundom kan komma, af purt nit för den blinda lydnaden, fivad är det deremot egentligen som i Granskarens ögon konstituerade konspirationen den 9 Februari till ett Pstråtröfvareföretag? Förklaringen meddelas på 4 sidan 1 spalten. Det var, dels att flere: af de sammansvurne voro militärer och befälhafvare af höga grader; att de buro Konungens uniform; men framför allt att de — åtnjöto hans traktamente, För Granskaren, som i all sin tid tyckes hafva haft till valspråk det bekanta ordstäfvet: Dens bröd jag äter, dens visa sjunger jag, finnes således ingen annan beräkningsgrund för pligtkönslan, än traktamentet, som dock icke bestås af Konungens enskilda kassa, utan af statens, d. v. s. hela folkets medel. Att nationen var förtryckt, Jandet ruineradt, kärnan af dess barn förgångne af svält och brist af alla slag; att hela riket var nära sin politiska upplösning oe, och d Konungen det oaktadt otillgänglig för oHa våd ech var ningar, — detta allt betydde intet eriot fasan deraf, att bemäktiga sig dens person som hade fört Sverige till branten af sin undergång. Man kan på Granskaren ti illämpa Montesquieus ord: Hy a des gens qui crotient, qgue parce gu ils doivent tout au Prince, us ne doivent rien å la patrie. MM AA . . nn I Pal hö