Oo
med otverlefvorna af aftonmåltiden, och på
en soffa ett afdånadt fruntimmer. Striden
räckte länge, och blef svårare än jag hade
trott; Fra Diavolo var längre och starkare äm
jag, och då han ej genom list och skicklighet
kunde komma mig på lifvet, sökte han ut-
trötta mig, och på detta sätt vinna segern.
Vid fäktningens början kände jag att det gick
ikring i hufvudet och gnistrade för ögonen,
hvilket väl var följden af det starka vinet
och den hastiga förskräckelser, och hindrade
mig att rält föra mitt vapen. Ändtligen kän-
de jag ett slag öfver banden. Fra Diavolo
hade med sin skarpa dolk huggit af mig ett
finger. Smärtan, blodet som sprutade fram i
en båge, gjorde att jag ett ögonblick darrade
och ansåg mig förlorad. Men hastigt omfat-
tade jag med den sårade handen värjan ännu
fastare, och i förtviflans raseri rigtade jag mot
Diavolos bröst en häftig stöt, den han: endast
till hälften förmådde parera. Han ryggade
några steg tillbaka, och lemnade mig derige-
nom rum att rädda mig genom dörren, som
stod öppen. Utan denna omständighet hade
jag ofelbart varit förlorad; ty mina krafter
voro uttömda och jag var matt och tung, lik
en sjuk, som nyss kommit ut från sjukhuset.
Jag var räddad. Mia första omsorg var
att uppsöka vakt för att vända tillbaka med
förstärknifg, och söka frälsa den stackars Ma-
rietta ur odjurets händer. Men posternhe vo-
ro för långt aflägsne, och då vi hunno fram
till Märiettas boning, hade den nedrige redan
försvunnit. — Jag fann blott mitt afhuggna
finger, Diavolos blod på det qvarlemnade
blåa skärpet, och — Marietta mördad. Den-
na scen var ryslig. Det var redan midnatt
då jag kom tillbaka till kasernen, der jag ge-
nast, för försummad tjenstepligt, måste träda
1 arrest. i
Då de fjorton dagarne för min arrest för-
flutit, anställde jag allvarsamma forskningar
efter Fra Diavolo, för att erfara, om han
ännu hölle sig förborgad i Ancona, eller- om
det, oaktadt jag lemnat alla polistjenstemän
en fullständig beskrifoing på hans person,
hade lyckats honom att undkorama. Men
alla mina efterspaningar voro fruktlösa, jag
gjorde inga upptäckter, och afstod sluteligen
från alla försök. .
Vid denna tid antog insurrektionen rundt
omkring oss en mera oroande karakter. Den
Kungliga armden hade inneslutit Anconas ge-
bit. Flera vigtiga städer belägrades, andra
hade frivilligt öppnat. sina portar. Många af
dem, som ännu icke blifvit intagne, anropade
Kommendanten i Ancona, General Monhier,
om hjelp. Snart utbredde sig den nyheten,
att en del af garnisonen hade fått order ryc-
ka till de hjelpsökande städernas beskydd,
och bland denna trupp var äfven mitt: rege-
mente. Några dagar före aftåget promenera-
de jag med en af mina vänner sent på afta-
nen kring Anconas gator. Han var min
landsman, Underlöjtnant som jag, och . min
förtrogne vän, Richard — så hette han
var en modig och djerf krigare i slagtningen,
men i sällskapslifvet en: glad, jovialisk ture.
Hanam lyvuckadec det alltid att muntra veg