af godhet som deri uttrycker sig, och som för öfrigt beskrifves såsom ovanligt skön, visade dock beständigt en sådan grad af mod och kallblodighet, att soldaterne sjelfve förvånades deröfver. Hennes drägt bestod i en svart vaxdukshatt, en negligg fästad med band under hakan, en blå tröja sittande åt kroppen såsom ett amazonlif, en kort röd kjortel, röda byxor och stöflor. Hon hade alltid en korg under armen och en flaska bränvin i handen, hvarmed hon gick omkring till de arbetande. Man kan väl föreställa sig, att knapt någon Officer gick förbi Antoinette, utan att begära ett glas Schnick af henne, eller utan att göra henne en kompliment för hennes mod och hennes goda varor, En dag erinrade man sig, att en sergeant vid minörerne, vid namn Fabre, som qvarblifvit i eskarpen under fästningens eld, och skulle stadna der fyra dagar, var utan föda. Flottbron hade blifvit borttagen, och eldens våldsamhet gjorde vägen dit ytterst farlig. Antoinette Moreau var händelsevis närvarande under det man talade härom. Innan någon visste ordet af, beger hon sig på väg, skjuter ut flottorna, för två dagars provision till de arbetande och återvänder frisk och helbregda midt under et hagel af kulor och projektiler. Den 23.Deeember på morgonen föreställdes hon Marskalken och Prinsarna, som i armdtens namn tackade hånne för sin tapperhet. Då Konungty efter fälttågets slut utdelade belöningar åt armeen, blef icke heller Antoinette Moreau bortglömd Hon erhöll ett hederskors. Men när hon blef underrättad derom, kunde hon icke bära denna utmärkelse, utan nedsjönk afsvimmad vid Regementets fana. Konungen gick då sjelf fram och fästade korset på henne.