Kaleivoskop. Två Mänsers Huvstev. För några år sedan gick en Engelsman vid namn Gollond till sjös, och lemmade sin unga nygifta maka qvar i London. Hans afresa kostade förskrväekligt på henne, hon gret, vred händerna, och svimmade slutligen när han steg i slupen, som skulle föra honom till skeppet, så att hon sanslös måste bäras hem af några vänner. Under flere långa månader satt hon såsom en annan Ingeborg i sin enslighet, suckade efter sin bortfarne älskling och såg åt stjernorna. Slutligen var tiden inne då hennes Gollond skulle återkomma. Hvarje dag sökte hon med begärlighet det bekanta fartygets namn på Skeppslistorna. Men förgäfves, hennes Gollond kom icke mer. Man föreställe sig hennes ångest. Men blonda Mary (så nämndes hon af grannarna) var icke blott en känslofull, utan äfven en ovanligt skön qvinna, Man kan derföre lätt föreställa sig, att det icke skulle saknas de, som bemödade sig att trösta henne. Ett ar himmelska blå ögon, glänsande af tårar hafva alltifrån verldens skapelse varit kända för en förtrollande verkan på karlarnas hjertan; och det dröjde icke länge, förrän Mary, såsom en annan Penelope var omgifven af ett dussin friare, Ibland dessa utmärkte sig 1synnerhet en ung välmående bhandtverkare Mir Pemble, för sitt öma, men tillika blygsamma umgängessätt, En viss frändskap uppstod snart mellan deras själar. Mary hade redan börjat gifva allt hopp föricradt att få återse sin man, och härtill bidrog mycket ett rykte att fartyget vore förlist, hvilket utspridde sig genom en hemkommande matros, som berittat att han ensam blifvit räddad vid ett skeppsbrott utanför ön VYhigt, ehuru han, sanningen att säga, bade rymt derifrån på ett annat fortyg,