såg att örnen släpades medZhalfva kroppen i vallnet, framåt af laxen, och det lugn som nådde i5luften hindrade honom att begagna de nedvätta vingarna att göra sig lös. Herden kastade en sten åt örnen, som krossade ena vingen, hvarefter han utan svårighet bemäktigade sig både fogeln och fisken, ty denne sednare hade redan förlorat lifvet under sin förfärlige fiendes klor. Då berättaren jagade på Lord Sligos berg, nära Killeries, hörde han af en sammal bonde, som i flere år varit bosatt i dessa trakter, en mängd besynnerliga anekdoter rörande örnarnes vanor och sätt ait jaga. Denna bonde tillskref desse foglars roflystnad, att räfvar för närvarande äro så sällsynte, i dessa Trakter; han berättade att örnarne visa en särdeles oförskräckthet och fintlighet, när de förfölja och angripa dessa djur: Tycnne örnar pläga förena sig om en sådan jagt. Den ere förföljer räfven, och den andra håller sig stilla i reserv, på ett afstånd af omkring hundrafe mtio metrer. Om räfven genom en hastig vändNing lyckats undkomma den envist förföljande fienden, så fortsättes jagten af den andra örHen, som hållit sig stilla; och följaktligen får den olycklige fienden icke ett ögonblicks hvila, ttlan upphinnes slutligen och sönderslites af de båda buvadsförvandterna. Den gamle bonden hade också sett desse roffoglar fiska. De plägade slå sig ned vid ett vadställe i den lilla å, som förenar Glencullen med Glandullagh, och der väntade de, orörlige och med ögonen. fästade på vattnet, att en lax skulle visa sig. Deras plan missly ckades sällan, och mer än en fisk blef, då den gick från hafvet in i sjön, i hast upphämtad från sitt element och förd till de vilda och branta klippor, som beherska Crlencullens romantiska vatten.