verlden och ur Newgate) på samma gång,
—
och Ni kan komma i samma klämma, Ni som
han. .
Lordmayorn frågade Grefven, om han trod-
de, att Fru M ärtha tagit honom för en menni-
ska, eller för någonting annat?
Grefven- Nej, nej, Milord! hon trodde min
sann icke, jag var en hund; ty först gaf hon
mig en spark i hufvudet, och sedan en dugtig
kvulf i baksidan.
Lordmayorn: Hon måste ställa borgen, så-
vida hon icke i godo kan komma öfverens med
klaganden.
Stubbs: Tackar ödmjukast, stor tack, Mi-
lord! — Ni måste ställa borgen, Fru Märt tha,
hör Ni?
Fru Märtha: Milord, jag vill vara fördömd,
om ej den der karlen, som tackar Er för det
jag skulle ställa borgen, är ett afskrap af folk.
Det är icke mer än ett år-sedan han kom till-
baka från van Diemens land, der han och hans
kamrater fingo trippa ikring med några mar-
ker jern om benen.
Stubbs: MUvad det anbelangar att ha kom-
mit tillbaka, min gamla hexa, så vill jag vara
fördömd, om jag nånsin varit utom Themsen.
(Skratt.)
Fru Märtha begärde en dags anstånd, för att
kunna skaffa Fransmannen sin ersättning, och
han samtyckte att hon skulle få vara på fri
fot, mot vilkor att hon högtidligt utfäste sig
bet ala honom en guind, och bemöta honom så,
att han kunde gå förbi hennes disk, som en
annan tvåbent varelse.
) Ett ryktbart fängelse i London.
me