verlden och ur Newgate) på samma gång, — och Ni kan komma i samma klämma, Ni som han. . Lordmayorn frågade Grefven, om han trodde, att Fru M ärtha tagit honom för en menniska, eller för någonting annat? GrefvenNej, nej, Milord! hon trodde min sann icke, jag var en hund; ty först gaf hon mig en spark i hufvudet, och sedan en dugtig kvulf i baksidan. Lordmayorn: Hon måste ställa borgen, såvida hon icke i godo kan komma öfverens med klaganden. Stubbs: Tackar ödmjukast, stor tack, Milord! — Ni måste ställa borgen, Fru Märt tha, hör Ni? Fru Märtha: Milord, jag vill vara fördömd, om ej den der karlen, som tackar Er för det jag skulle ställa borgen, är ett afskrap af folk. Det är icke mer än ett år-sedan han kom tillbaka från van Diemens land, der han och hans kamrater fingo trippa ikring med några marker jern om benen. Stubbs: MUvad det anbelangar att ha kommit tillbaka, min gamla hexa, så vill jag vara fördömd, om jag nånsin varit utom Themsen. (Skratt.) Fru Märtha begärde en dags anstånd, för att kunna skaffa Fransmannen sin ersättning, och han samtyckte att hon skulle få vara på fri fot, mot vilkor att hon högtidligt utfäste sig bet ala honom en guind, och bemöta honom så, att han kunde gå förbi hennes disk, som en annan tvåbent varelse. ) Ett ryktbart fängelse i London. me