sig i Svenska högqvarteret, oaktadt Insändarens föregifna fredliga inbjudning till underbanding. I brefvet föreslogs ett sammanträde följande dagen i Stralsund. Adjutanten uppnådde sin bestämmälse, icke utan någon svårighet eller villrådighet hos de Frenska uoderlyda nde Befälhafvarne, ehuru Adjutanten sade sig hafva varit afsänd invan Ar Mandorffs ankorest till Svenska högqvarteret, Man ser deraf att ingenstädes visade sig spår af dena benägenhet till vänlig öfverenskommelse, som Ins, skall hafva förkunnat. Ins, säger att Grefve Toll bjöd sig till middag hos Marskalken Brune följande dagen, Men skulle kunna anse denna uppgift såsom en smädelse mot Grefve Tolls minne, ty fientliga Generaler lefva vanligen icke i den slags förtiolighet med hvarandre, ett de införa grannlefnadens fredliga behag i deras ömsesidiga reletioner; men författaren tror bellre att Ins, icke känt det lagstridiga och oskickliga i en sådan förtrolighet, på hvars möjligen farliga följder vi i vår krigshistoria bafva ett exempel vid Qvistrum. Författaren är fullkomligt säker att Fältmarskalkea Toll ej kunnet göra sig saker till en sådan glömska af sig sjelf och sin plats; han föreslog blott ett sammanträde och detta antogs. Den bekanta konventionen afslöts då, såsom man vet; men Allmänheten visste icke förrän nu, att den anonyme Insändaren var vid tillfället närverande vid taffeln, ehuru ban då, enligt hbved han berättar, ej lärer vidtalt Grefve Toll, I afseende på sjelfva öfverenskommelsens afslutande förmärktes också ingen olägenhet af ett sådant underlåtet vidtalande; konventionen uppgjordes i förtroligt scamtal mellan begge höfdingarne och uppsattes skriftligen af en för detta ändamål inkalied person, som förmodligen var Fransyska Merskalkens Bandsebreterare, Såsom karaktersdrag af lugn fältherres mildbet anförer Insändaren, att Marskalk Brune blott lät sina jägare oroa fästningen och ville icke hårdare ansätta den, förän han hade sina 6o pjeser i batteri. Denna mildhet var dock en ren nödvändighet; ty Marskalkens belägvings-artilleri var ännu icke framme vid föstningens utrymmeande, och fältartilleri doger icke i brechebatterier. Det ullhörer kavske snarare Merskalkens krigslycka, att han kunde och fick öppna till och med å:dje parallelen mot fästningen, utan ett vara försvarad af groft artilleri, och han bade för mycken skicklighet att icke begagna en så sällsynt frihet. Så tillkom det sanningsenliga förhållandet, att Fransyska tiraljörerne oroade garnisonen genom skott från vallarnes närhet, och tillfället till den kas vekteristiska mildbetens utöfvande, så vidt den berott af det grofva ertilleriets tystnad, kunde föret inträffa med detsammas ankomst, bvarförinnan fästningen föll i Fransmännens händer. Bland otigtigheter bör anmärkas Insändaens uppgift, att den till fö d. Konungen, 3 genskap ef parlemenvtar, afsände General ReHe var nära att fangslig qvarhållas och öfs