ra gränser, och den trefärgade fanan, sem svajar
från citadellets murar, skall försvinna på en vink af
diplomatiken. Frågan om Schelden kan således var
ra Engelsk, Preussisk och, om man så vill, Euro-
peisk; Franvsysk är den icke, eller åtminstone är den
det blott såvida, som hon betryggar beståndet af en
revolution, som är granne med Julirevolutienen.
brist på afgörande resultater, finna vi ändamå-
Ict med expeditionen skrifvet i konventionen af d.
22 Oktober; Fransyska armeen har tågat in i Bel
glen, för alt antingen med godo eller med våld till-
vägabringa Belgiska gebitets utrymmande af Hollän-
darnce; den bör icke draga sig tillbaka, förrän detta
utrymmande fullständigt gått för sig.
Belgiska gebitet, är det väl i denna stund fritt
från Holländsk ockupation? Diplomatiken svarar icke
på allvar ja härtill. Ty om citadellet och dess un-
derlydande fästen äro i Fransyska armeens våld, så
har Wilhelm ännu garnisoner i Lille! och Liefkens-
hoek, hvilka äro nycklarne till Antwerpen från
Scheldesidav.
Man har ett ögonblick kunnat tro, alt Konungen
af Holland skulle gifva dessa fästen i utbyte mot de
6 celler 7000 fångar, som kapitulationen lemnat i vårt
våld: Men Wilhelm är oböjlig i den riktning han
utstakat för silt förhällande. Vid slutet af alla hans
kombinationer läser man denna tanka: Hvem vet?
Vendec, valen i England, Preussens goda vilja, allt
har slagit honom fel; han fortfar icke dess mindre,
att räkua på, att en oförutsedd händelse kan vända
sakerne till hans fördel. Liksom charlatanen I fa-
beln säger han: Inom tre är skall Kungen, åsnan
eller jag dö.
Konungen af Holland skall icke gifva efter, Belzgi-
ska området är icke fullkomligt befiriadt, Fransyska
armåen har då rätt alt bibehålla sin ställning, i följd
af vilkoren i traktaten af d. 22 Oktober.
Vi gå ännu längre: äfven om BLillo och Licfkens-
ho k, dessa genom öfversvämningar otillgängliga få-
stu, kapitulerat, skulle det vara en ytterlig dårskap
alt ötorballa våra trupper, förrän vi bragt Belgiska
frågan till slåt. Hvad! vi skulle hafva förstört Ant-
werpens försvarsverk, och sedan vi dragit oss till-
baka, skulle Prinsens af Oranien armå, som icke
väljer sin ställnivg på någon befallning af diploma-
tien, kunna återtaga de positioner, hvarifrån vi för-
drifvit Holländarne, bringa Flandern i uppror, och
göra en restauration i Brissel! Vi skulle stå med ar-
marna i kors och se på denna Belgiens andra eröf-
ring; eller också skulle man i hast hopsamla alla
elementerna till en ny expedition, och gå öfver grän-
sen med fara att tända ett allmänt krig.
Allt förståndigt folk skall säga som vi: Fransyska
armåÅåen kamperar under Antyerpens murar; de Nor-
diska makterne äro öfvertygade, att den har ingen
annan bestämmelse än att ecröfre, om icke en säker
och stadigvarande, dock en provisorisk fred. Stödd
på denna nationella armet, bör vår diplomatiks språk
vara högt och öppet. Om vi förlora detta tillfälle
att bifalla freden, så är det förgäfves alt hoppas se
den framgå ur protokollerna i London och Frank-
furt.
Det är i Frankrike en nationaltanka: må ministe-
ren förklara England och Preussen, att armecen skall
qvarstanna i Belgien ända tills en fredstraktat blif-
vit afslutad mellan Wilhelm och Leopold, och alla
opinioner skola understödja den, det skall icke tin-
Bas mera någon opposition.
Men om ministeren glömmer att den inför utlän-
ningen föreställer en nation af 32 millioner, och ly-
der befallningar från Preussiska kansliet; om armå-
en blefve nödsakad packa in sin ära liksom tross i
en eftertropp; om den äterkom till Frankrike sedan
den lemnat Belgien öppet för Holländarne; då skulle
det vara en pligt att anklaga minislrarne, ty de
