(Insändt,)
Redaktören af Fäderneslandet, Porträttmålare).
Hr Crusenstolpe har tecknat de så kallade 1809
års mäns karakterer och lefnads öden, i den tid-
ningz han redigerar, Han excellerar i visst af
seende uti denna icke lätta konst, och har derige-
nom visat att hans snille och penna stå långt framom
hans urskiljning. Han synes i allmänhet hafva sträf-
vat efter en viss opartiskhet; men med närmare
kännedom af. de afmålade personerne, torde icke utan
fog kunna anmärkas, att han än varit nog sträng,
än för öfverbalkande, d. v. s. efter sin vana alitid
ytterlig. Om G. A. Silfverstolpe nu lefvat, bade
taflan af honom troligen icke fått så stark skugga,
som nu var fallet ; om H,. Exe Adlersparre hade va-
rit hvad man kallar i ynnest, t. ce, tjenstgörande Ge-
neral-Adjutant, skulle man kanske varit mera skon-
sam emot honom, och om porträttmålningen skett i
början äf sista Riksdag, så hade säkert Friherre Anv-
karsvärds egenskap af hvad Förf. kallar insurgent
blifvit framställd i en helt annan dager. Så inverka
konsideråtioner, fördomar, kollisioner och andra om-
ständigheter att ej nämna ren vänskap eller fiend-
skap, på de, flestes handlingar. Lefde Hr C. femtio
år härefter, skulle ban säkert nödgas retouchera sina
taflor, och rätta de falska dagrar eller skuggor, som
blifvit anbragte. Det är dock icke bärvid vi för-
nämligast fästa oss. Det märkligaste vid hela: por-
trättmålningen är att nu finna Fäderneslandets ut-
gifyvare, som meå en så glödande harm utfor emot
H. Exc. Grefve Adlersparre för dess bristande
grannlagenhet? i anledning af den tryckning han
låtit verkställa af enskilda bref, sjelf inlåta sig
på samma fält, då han framställer lefvande personer
inför allmänheten, på det sätt att han icke allenast gör
reda för deras handlingar och offentliga lif, utan ock till
hjerta, förstånd och karakter, framställer dem blotta
och bara, som man- säger, med omdömen, hvilka äro
vida mera djupt ingripande, än hvad som förekom-
mer i de ifrågavarande brefven.
Att på detta vis lifslefyande finna sig beskrifven,
måste väcka en känsla, om icke alldeles så obehaglig,
som en skendöds i det ögonblick man går att ob-
ducerå honom, åtminstone sådan som om bouppteck-
ning och liktal skulle hållas medan personen, hvil-
ken det gäller, ännu lefver. Nej, H. C. måla så pit-
toreskt som möjligt, er Farfar och hans nattmössa.
Han och hans adelsdiplom och domare-dygd och op-
position och Fransyska må af efterverlden bedömas
efter hvad de förtjena, men låt de ärans män tills
vidare få vara iro,lefvande eller nyssaflidna,somvi ha
att tacka för den frihet vi njuta, och H.C. för den,
att opåtalt få ställa dem för publiken, då delicates-
sen ej. häller honom tillbaka. Det är sant att H. C.
sjelf, för någon tid sedan, gjorde i sin tidning en
ebauche till sitt eget intressanta porträtt. Det inti-
ES PRKATLTKSSALLI ARD
k) Red. bör vid införande af ofvanslående uppsatts
anmärka, alt den icke i allo delar de betänkligheter,
som ederuti yttras: i afseende på en offentlig gransk-
ning af samtida personer, Författaren: har ansett
sig kunna uppdraga en gräns för denna granskning
omkring de granskade personernas handling ar.
Hvarje sådan ;) granskning måste dock isynnerhet:
när den angår flera, eller en kedja af handlingar,
oftast nödvändigt leda till ett omdöme öfver hand-
Bingssätter i allmänhet, d. v..s. den karakter, det
förstånd och de grundsatser, som deruti uttala sig.
Men det finnes utan. tvifvel en annan naturligare
gräns för granskningen, som tillräckligt bestämmes
af blotta begreppet offentlig, såsom motsats tillen-