(Insändt,) Redaktören af Fäderneslandet, Porträttmålare). Hr Crusenstolpe har tecknat de så kallade 1809 års mäns karakterer och lefnads öden, i den tidningz han redigerar, Han excellerar i visst af seende uti denna icke lätta konst, och har derigenom visat att hans snille och penna stå långt framom hans urskiljning. Han synes i allmänhet hafva sträfvat efter en viss opartiskhet; men med närmare kännedom af. de afmålade personerne, torde icke utan fog kunna anmärkas, att han än varit nog sträng, än för öfverbalkande, d. v. s. efter sin vana alitid ytterlig. Om G. A. Silfverstolpe nu lefvat, bade taflan af honom troligen icke fått så stark skugga, som nu var fallet ; om H,. Exe Adlersparre hade varit hvad man kallar i ynnest, t. ce, tjenstgörande General-Adjutant, skulle man kanske varit mera skonsam emot honom, och om porträttmålningen skett i början äf sista Riksdag, så hade säkert Friherre Anvkarsvärds egenskap af hvad Förf. kallar insurgent blifvit framställd i en helt annan dager. Så inverka konsideråtioner, fördomar, kollisioner och andra omständigheter att ej nämna ren vänskap eller fiendskap, på de, flestes handlingar. Lefde Hr C. femtio år härefter, skulle ban säkert nödgas retouchera sina taflor, och rätta de falska dagrar eller skuggor, som blifvit anbragte. Det är dock icke bärvid vi förnämligast fästa oss. Det märkligaste vid hela: porträttmålningen är att nu finna Fäderneslandets utgifyvare, som meå en så glödande harm utfor emot H. Exc. Grefve Adlersparre för dess bristande grannlagenhet? i anledning af den tryckning han låtit verkställa af enskilda bref, sjelf inlåta sig på samma fält, då han framställer lefvande personer inför allmänheten, på det sätt att han icke allenast gör reda för deras handlingar och offentliga lif, utan ock till hjerta, förstånd och karakter, framställer dem blotta och bara, som mansäger, med omdömen, hvilka äro vida mera djupt ingripande, än hvad som förekommer i de ifrågavarande brefven. Att på detta vis lifslefyande finna sig beskrifven, måste väcka en känsla, om icke alldeles så obehaglig, som en skendöds i det ögonblick man går att obducerå honom, åtminstone sådan som om bouppteckning och liktal skulle hållas medan personen, hvilken det gäller, ännu lefver. Nej, H. C. måla så pittoreskt som möjligt, er Farfar och hans nattmössa. Han och hans adelsdiplom och domare-dygd och opposition och Fransyska må af efterverlden bedömas efter hvad de förtjena, men låt de ärans män tills vidare få vara iro,lefvande eller nyssaflidna,somvi ha att tacka för den frihet vi njuta, och H.C. för den, att opåtalt få ställa dem för publiken, då delicatessen ej. häller honom tillbaka. Det är sant att H. C. sjelf, för någon tid sedan, gjorde i sin tidning en ebauche till sitt eget intressanta porträtt. Det intiES PRKATLTKSSALLI ARD k) Red. bör vid införande af ofvanslående uppsatts anmärka, alt den icke i allo delar de betänkligheter, som ederuti yttras: i afseende på en offentlig granskning af samtida personer, Författaren: har ansett sig kunna uppdraga en gräns för denna granskning omkring de granskade personernas handling ar. Hvarje sådan ;) granskning måste dock isynnerhet: när den angår flera, eller en kedja af handlingar, oftast nödvändigt leda till ett omdöme öfver handBingssätter i allmänhet, d. v..s. den karakter, det förstånd och de grundsatser, som deruti uttala sig. Men det finnes utan. tvifvel en annan naturligare gräns för granskningen, som tillräckligt bestämmes af blotta begreppet offentlig, såsom motsats tillen