STOCKHOLM
Den 28 December.
Vi anse det för en angenäm pligt, att, då
vi kommit i tillfälle dertill, lemna våra Lä-
sare en närmare underrättelse om den sedna-
ste sammankomsten af hufvudstadens Nykter-
hetsförening, den 17 dennes, hvilken serskiildt
utmärkte sig derigevom, att H. K. H, Kron-
Prinsen var närvarande, och täcktes ätaga sig
att blifva Föreningens beskyddare; en omstäa-
dighet, hvaraf det är skäl att hoppas en ser-
deles god framgång åt föreningens bemödan-
den, då exempel i sådana fall måste verka
mera än allt annat från högre ort.
Sedan Ordföranden, Hr Justitie-PRådet Strå-
te helsat Hu. K. Föghet KronPriosen, och
Hans Kongl. Höghet derpå lemnat ett svar,
som viltnade att H. K. Höghet hyste de mest
gynsamma tänkesätt angående föreningens än-
damål, samt uppmuntrade den att fortgå på
den beträdda banan; så meddelade Orföranden
de underrättelser, som inkommit från åtskilli-
ga landsorter angående der bildade mnykter-
betsförenirgar, hvilka i allmänhet voro af ett
tillfredsställande innehåll. Serdeles. förtjenar
dervid anmärkas, att nykterheten vunnit jem-
förelsevis de flesta anhängare i de norra trak-
terna, der den dock hade att frukta en fien-
de i sjelfva klimatet.
Hr Öfverste Forsell uppläste härefter ett
ånförande eller ett tal angående bränvinsdor-
den, hvilket så väl för dess lätta framställ-
ningssätt och sakrika innehåll, som derföre
att det angår en sak, som man hittils ansett
tillhöra ett af de dagliga lefnadsbehofven,
förtjenar att läsas in extenso. Det lyder sålunda:
Nåsra ord om det så kallade Bränvins-
bordet.
När man betraktar huru de vanor och bruk till-
kommit. i byilka den. närvarande generationen lef-
ver och rörer sig, så öfvertygas man lätt, att de
icke äro uppkomne genom en blott tillfällighet, utan
härleda sig från en tvungen nödvändighet, tillhöran-
de de former utvecklingen af samhällslifvet är un-
dorkastad. Jag föranledes till denna anmärkning af
en i sig sjelf ganska ringa omständighet, nemligen,
det öfver hela Sverige gängse bruket att supa brän-
vin innan man äter. Saken kan visserligen synas cn
!obetydlighet, men ingenting är i sig sjelft obetyd-
ligt; ty det stora hela är sammansatt af cn oändlig
mängd obetydligbeter, och i den mån dessa obetyd-