äro åtminstone skyldiga till en moralisk. Ni anfallen oupphörligt styrelsen, säger man; Ni gören ett brott af hvarje dess handling; Ni fören alltid klandret, och nästan smädelsen på tungan! Nå väl! folket tager er på orden; personer finnas, som öfversälta ert tal till handling, och ge stöd åt edra läror med gevärs-. salfvor., Hr Thiers. Ja just så! -Hr Odilon Barröt, Det fägnar mig att Ni gör mig den rättvisan erkänna, att jag riktigt framställt beskyllningarne, utan att försvaga dem, (Skratt och bifall på venstra sidan). Jag har upprepat bvad man säger oss oupphörligt: välan! mina Herrar! om dessa äro förebråelser, dem mean har rätt att göra . Oss, så måste man uppgifva all tanka på försoning, ty hvad oss angår, kunna vi icke vika från vår pligt såsom medlemmar af oppositionen; denna pligt består deri, att öppet ådagalägga här och öfverallt vår tanka om styrelsens gång; detta är, jag upprepar det, vår rättighet och vår pligt, och om, hvarje gång vi angripa styrelsens handlingar, hvarje gång vi fordra att revolut.onen måtte bära frukt, man möter oss med upploppen på gatorna ech på torgen, hvad blir väl då vår roll och vårt öde? Hvari består då oppositionen, om ej i denna stränga, beständiga vaksamhet på maktens heandlingssätt, en vaksamhet, som till och med kan varia orättvis? Jag säger orättvis; ty orättvisan kan förena sig med er upprigtig öfvertygelse, och den öfvertygelse som tager fel med redligt syfte, har ännu rätt till aktning, äfven då den är orättvis, Under restaurationen föreföll ingen oordning i Paris eller departementerna, utan atl ministeren ropade åt oppositionens medlemmar: J gifven näring åt passionerca, J biträden uppresningarna, SJ ären belastade med en moralisk delaktighet i alla anfall mot regeringen. Men det hände sig så, att restaurationens minis!var, då de envisades i att betrakta oppu-iscarn såsom något annat än en rattighet, medförde thronens fall; och det var icke ett uppror , som störtade både dem och deras herre, det var en stor och miktig revolution. (Uthålliga bifellsrop). Mau ef insigter yttrade då: så länge J vörden oppositionen, hafven J icke att befara en revolution; en stor olycka är omöjlig; den skulle stadse förebyggas af institutionernas orubbade gång; oppositionen är den säkerbets-ventil som hindrar bvarje explosion; med ögonen fästade på oppositionen, skall folket undertrycka sina skäl till klagan och göra sig döft för sina lidanden; det skall hoppas å framtiden; vakten er blott att visa folket, det hvarje hopp är dem betaget, Desse män hade sätt. Och huru kommer det sig, att nu det motstånd, hvaruti J tillföreve sett ett beskydd, en dyrbar garanti, i hast blifvit myleri, uppror och delaktighet isammansvärjningar? (Till venster: rätt bra! rätt bra !).