Men det har al evlarenhketen biilvil lika ljusligen bevist, att delta behöfver hon icke, för att i ett fritt land drifva Stats-bjuict till gagneligaste verksamhet, och prestera friheten de tullkomligaste garantier. Hennes enda, men oaflåtliga behof, är en organisation, motsvarande hennes ändamål — en organisalion som tillmäter den ansvarige enmbetsmannen verkningsmedel inom verkningskretsen, och makt i mon af ansvarct. Hon procederar då icke genom anmärkningsmemorialer, konstitutions-Utskott, Riks-Rälter och Ständers Ombudsmär. — Hon tiogtar icke med Embetsmännen öfver bvad de sagt, och låter icke afspisa sig med hvad de skrifvit, icke ens med hvad de gjort. Nej! Resultaterna!: RBiketstillständ; — tillståvdet i hyarje gren af Stalens administratiou! — hvarje sådan dels förkofran eller förfall: — se der på cn GJ ten vw Nee gång föremålen för hennes räfst och grunden för hennes domslut. Publiciteten är Ahtor: Opinionen är Domare: National-representationen är exekutor. Skatterna voteras icke, och nya rådgifvare omgifva Ehronen. Detta kraftiga, högtänkta verkningssätt, är ansvarighets-lärans i alla öfriga fria länder. Det är. frihetens säkraste bälverk: — Med representations-rilten och publiciteten utgör hon hela den politiska frihlen?,,— — — mm mo oe ms So AL Stats-Råderne äro till intet initiativ förbundne. Utom fallet af lagstridighet yltra de sig öfver ärenderna, blott i den mosa det anstår dem att sig yttra, och de äro för sina yttrade meningars påföljder a ingen mon ansvariga, blott dessa icke äro lagstriiga. Men Stats-Sekreterarne åligger att begrunda Statens kraf; uttånka dessas uppfyllande; använda till forskning efter det bättre de stunder kuranta målens handläggning lemnar lediga: uppsätta, föredraga och expediera allt hvad till Rikets administration fordras; med ett ord drifva hela hjulverket i Statens styrelse, och allt detta under äfventyrligaste, så Ile-gala, som politiska ausvarigheter. Stats-Råderne ba söledes det beqviämaste och minst ansvariga kall, som för Regeringsledamöter tänkbart vara kan. — Stats-Sekreterarne deremot, det: mödosammaste och ansvarigaste. Förklare man mig då, hvarföre rang och lön blifvit emellau de förre och de senare så olika skiftade. Icke ceus ledamotskapet i StatsRådet har Stats Sckretevarne blifvit förunnadt, oftare än de för sina departementer föredraga. — I alla andra länder har man tvertom ansett, att DepartementsCheferne högst nvytligt, och ofta bögst nödvändigt, öfvervara hvaraudras föredragning: en sanning, alltför trivial att torfyva bevisnivg. Sanot är att i dessa länder har Bran anselt, alt sambaud och sammanhang emellan styrelse-grenurne, icke äro alldeles likgiltiga ting, och att man i dessa länder icke avsett, att de vigtigasle personer 1 styrelsen borde lägst nedsältas. Srtars RADERNE Dessa höga Embetsmän råda hvarken Riket eller Staten, utan Konungen, och kunna på Staten i ingen mon och på iugen våg, verka annorlunda, än genom sma förhallanden till Konungen. Ideen att förse Movarken med Rådgifvare, som inHärvid torde emedlertid förtjena att anmarkas, att uti Frankiike, efter Juli-revolutionen, man ifrån alla håll klagat öfver saknaden af en ansvarighet lag för Minlstrarne och att ett lörslag tillen sådan är ett ibland de löften, sem man hört ifrån thronen. Hade en sådan lag funnits i Franktike, så hade troligen Grelve Peyroonnet och hans kolleger icke vågat komma fram med den såkallade toi dad mmoöur, SON äyftade att förstöra tryckf;iheten; och troligen hade icke eller 12 000 Fransman under restaurationen varit bhäktade för nolitiska meningar. såsom en De