Men det har al evlarenhketen biilvil lika ljusligen
bevist, att delta behöfver hon icke, för att i ett fritt
land drifva Stats-bjuict till gagneligaste verksamhet,
och prestera friheten de tullkomligaste garantier.
Hennes enda, men oaflåtliga behof, är en organisa-
tion, motsvarande hennes ändamål — en organisalion som
tillmäter den ansvarige enmbetsmannen verkningsme-
del inom verkningskretsen, och makt i mon af an-
svarct.
Hon procederar då icke genom anmärkningsmemo-
rialer, konstitutions-Utskott, Riks-Rälter och Stän-
ders Ombudsmär. — Hon tiogtar icke med Embets-
männen öfver bvad de sagt, och låter icke afspisa
sig med hvad de skrifvit, icke ens med hvad de gjort.
Nej! Resultaterna!: RBiketstillständ; — tillståvdet i
hyarje gren af Stalens administratiou! — hvarje så-
dan dels förkofran eller förfall: — se der på cn
- GJ ten vw Nee
gång föremålen för hennes räfst och grunden för
hennes domslut. Publiciteten är Ahtor: Opinionen
är Domare: National-representationen är exekutor.
Skatterna voteras icke, och nya rådgifvare omgifva
Ehronen.
Detta kraftiga, högtänkta verkningssätt, är ansva-
righets-lärans i alla öfriga fria länder. Det är. fri-
hetens säkraste bälverk: — Med representations-ril-
ten och publiciteten utgör hon hela den politiska fri-
hlen?,,— — — mm mo oe ms So AL
Stats-Råderne äro till intet initiativ förbundne.
Utom fallet af lagstridighet yltra de sig öfver ären-
derna, blott i den mosa det anstår dem att sig yttra,
och de äro för sina yttrade meningars påföljder a
ingen mon ansvariga, blott dessa icke äro lagstri-
iga.
Men Stats-Sekreterarne åligger att begrunda Sta-
tens kraf; uttånka dessas uppfyllande; använda till
forskning efter det bättre de stunder kuranta målens
handläggning lemnar lediga: uppsätta, föredraga och
expediera allt hvad till Rikets administration for-
dras; med ett ord drifva hela hjulverket i Statens
styrelse, och allt detta under äfventyrligaste, så Ile--
gala, som politiska ausvarigheter.
Stats-Råderne ba söledes det beqviämaste och minst
ansvariga kall, som för Regerings- ledamöter tänk-
bart vara kan. — Stats-Sekreterarne deremot, det:
mödosammaste och ansvarigaste.
Förklare man mig då, hvarföre rang och lön blif-
vit emellau de förre och de senare så olika skiftade.
Icke ceus ledamotskapet i Stats- Rådet har Stats
Sckretevarne blifvit förunnadt, oftare än de för sina
departementer föredraga. — I alla andra länder har
man tvertom ansett, att Departements- Cheferne högst
nvytligt, och ofta bögst nödvändigt, öfvervara hvar-
audras föredragning: en sanning, alltför trivial att
torfyva bevisnivg. Sanot är att i dessa länder har
Bran anselt, alt sambaud och sammanhang emellan
styrelse-grenurne, icke äro alldeles likgiltiga ting,
och att man i dessa länder icke avsett, att de vigti-
gasle personer 1 styrelsen borde lägst nedsältas.
Srtars RADERNE
Dessa höga Embetsmän råda hvarken Riket eller
Staten, utan Konungen, och kunna på Staten i ingen
mon och på iugen våg, verka annorlunda, än genom
sma förhallanden till Konungen.
Ideen att förse Movarken med Rådgifvare, som in-
Härvid torde emedlertid förtjena att an-
markas, att uti Frankiike, efter Juli-revo-
lutionen, man ifrån alla håll klagat öfver
saknaden af en ansvarighet lag för Minl-
strarne och att ett lörslag tillen så-
dan är ett ibland de löften, sem man
hört ifrån thronen. Hade en sådan lag
funnits i Franktike, så hade troligen Grel-
ve Peyroonnet och hans kolleger icke vågat
komma fram med den såkallade toi dad
mmoöur, SON äyftade att förstöra tryckf;i-
heten; och troligen hade icke eller 12 000
Fransman under restaurationen varit bhäk-
tade för nolitiska meningar. såsom en De-