pannan, kroppen smord med olja och glänsande som poleradt elfecbev, Det var icke, såsom mean så ofta får se, en laddning med afskrap, som endast medför förlust ät redarne, och den uppväckte bland lättingarne: från Place-de-PVEmpereur, bland handlande och kännare lika mycken beundran, Senor capitan, huru många har Ni med E:2?? frågade en af dem en san, som nyss stigit i land ur en kanot, — ej en man, sådan som läsaren torde föreställa vig; med en vildes gestalt och ett bardit-ansigte, utan liten, blek och af ett lidande utseende, Fyra hunvdrade sextio, var svaret. Har Ni kastat många i sjön? ?Så godt som ingen; fem och tiugu eller trettio, tor 128. Ni ör: elltid lycklig, senor Capitan; än uppresningar, har det vankats några sådana? Åb en bagatell! vi effärdade tre eller fyra of dem, och de öfrige höllo sig på mattan; Morgonen derpå träffade jag min vän, Joeå Manoel. Följ med mig, senor, sade han; jag ärnar mig till Zalongo, för ait se den nya skeppsladdningen som lossades 1 går afton; det är flere goda pjeser deribland, och jag önskade höra er tanka. Vi gingo till slaftorget, beläget på sidan om Santo-Domingoviken, bakom klostret Sunto-Bento, Joed sade under vägen: Det är icke nog, senor, att förstå skilja en Neger från en häst, eller andra slags fyrfota djur, — dermed kommer man ej långt; man måste äfven förstå sig på att välja. Tog, t, ex. ett af dessa djur som Ni får se der borta på auktionen; jag säger Er,att det finns mer elakhet och hedendom i deras hefruden än i alla Brasiliens apor tillhope. Tager Ni en HKalbary, får Ni lång näsa, ty han skall säkert hänga sig, sköra af sig balsen eller kasta sig i sjön, En Kakamda eller en Bagou gör Er det sprattet att förgilta sina kamrater, utan att göra sig minsta samvete deröfver, Är det en Arada eller Mozambik, springer henen vacker dag till skogs, och Ni får aldrig mer se en skyrst af honomz ty, som jag säger, senor, åe hafva hvarken religion eller gudsfruktan. Det kan väl vera, svarude jag, imen se nu äro vi redan vid magasinet, Min ledsagare gick framåt emellan de sammanpackade grupper af slafvar, som fyllde det cmätliga rummet; alla iakttogo tystnad; endast de hvita bade rättighet att höja sin röst på detta ställe, Unander det vi långsamt vandrade raderra utåt, mönstrade JoaO Manoel, uten att säga ett ord, de Negrer som incest behegade honom; på en upplyfte han vårdslöst öfverläppen för att få se tänderna; på en annan öppnade han liiet på ögat eller slog honom på bröstet, smålog sedan förnöid eller skakade betänk ligt på hufvudet, allt efter det ljud som hödes efter slaget. iden tät dem hosta, spotts, resa sig, bocka sig, utsträcka och böja sina lemmar i tusen olika ställnina