pannan, kroppen smord med olja och glän-
sande som poleradt elfecbev, Det var icke,
såsom mean så ofta får se, en laddning med
afskrap, som endast medför förlust ät redar-
ne, och den uppväckte bland lättingarne:
från Place-de-PVEmpereur, bland handlande
och kännare lika mycken beundran,
Senor capitan, huru många har Ni med
E:2?? frågade en af dem en san, som nyss
stigit i land ur en kanot, — ej en man, så-
dan som läsaren torde föreställa vig; med
en vildes gestalt och ett bardit-ansigte, utan
liten, blek och af ett lidande utseende,
Fyra hunvdrade sextio, var svaret.
Har Ni kastat många i sjön?
?Så godt som ingen; fem och tiugu eller
trettio, tor 128.
Ni ör: elltid lycklig, senor Capitan; än
uppresningar, har det vankats några sådana?
Åb en bagatell! vi effärdade tre eller fyra
of dem, och de öfrige höllo sig på mattan;
Morgonen derpå träffade jag min vän, Joeå
Manoel.
Följ med mig, senor, sade han; jag ärnar
mig till Zalongo, för ait se den nya skepps-
laddningen som lossades 1 går afton; det är
flere goda pjeser deribland, och jag önskade
höra er tanka.
Vi gingo till slaftorget, beläget på sidan
om Santo-Domingoviken, bakom klostret
Sunto-Bento, Joed sade under vägen:
Det är icke nog, senor, att förstå skilja
en Neger från en häst, eller andra slags fyr-
fota djur, — dermed kommer man ej långt;
man måste äfven förstå sig på att välja.
Tog, t, ex. ett af dessa djur som Ni får se
der borta på auktionen; jag säger Er,att det
finns mer elakhet och hedendom i deras
hefruden än i alla Brasiliens apor tillhope.
Tager Ni en HKalbary, får Ni lång näsa,
ty han skall säkert hänga sig, sköra af sig
balsen eller kasta sig i sjön, En Kakamda eller
en Bagou gör Er det sprattet att förgilta si-
na kamrater, utan att göra sig minsta sam-
vete deröfver, Är det en Arada eller Mo-
zambik, springer henen vacker dag till skogs,
och Ni får aldrig mer se en skyrst af honomz
ty, som jag säger, senor, åe hafva hvarken
religion eller gudsfruktan.
Det kan väl vera, svarude jag, imen se
nu äro vi redan vid magasinet,
Min ledsagare gick framåt emellan de
sammanpackade grupper af slafvar, som
fyllde det cmätliga rummet; alla iakttogo
tystnad; endast de hvita bade rättighet att
höja sin röst på detta ställe, Unander det vi
långsamt vandrade raderra utåt, mönstrade
JoaO Manoel, uten att säga ett ord, de
Negrer som incest behegade honom; på en
upplyfte han vårdslöst öfverläppen för att
få se tänderna; på en annan öppnade han
liiet på ögat eller slog honom på bröstet,
smålog sedan förnöid eller skakade betänk
ligt på hufvudet, allt efter det ljud
som hödes efter slaget. iden tät dem
hosta, spotts, resa sig, bocka sig, utsträcka
och böja sina lemmar i tusen olika ställnina-