Ht dersfatt det ligger någonting gerialiskt ia!!
hvad fv Dahlgren skrifver, antingen han b-:-
mödar sig derom eller icke, och hvuket fram-
lyser äfven i hans sjelfsvåldigaste utflygter
De poetiska bidragen wittna, äfven i denna
lilla samling, om den sprittande, yra fa: tasi
som tillhör hans sångmö, hvilken tillika äger
den med sådana egenskaper sällan förenade
förtjensten att icke vara öfverspänd. Om vi
skulle förebrå Hr Dahlgren något, så vore det
alt någongång gifva sin fantasi en alltför obegran
sad utfart och att derigenom ofta förlora sitt
egentliga föremål ur sigte; samt att oupphör-
ligt återkomma till sina landskapsmålninzar.
Den lilla romanen, som under titeln : För-
lofningen förekommer i Aftonstjernan utgör
kanske ett af de mest genomförda stycken Hr
Dahlgren skrifvit. Han har också icke tagit
ett mycket vidt fält för sig; ty bela historien
innefattas deri, att en PastorsAdjunkt på
landet blir gär i Pastorns systerdotter, och
slutligen förenas med henne utan några ser-
deles vidnunderliga äfventyr. Men beskrifnin-
gen på Prestgården, Pastorn, hans Systerdot-
ter, hans gamla hund, schäs och tobakspipa,
som utom Adjunkten äro hufvudfigurerna i
pjesen, — hela denna tafla är tecknad med
en Flamändsk mästaies naturliga pensel, och
man följer Författaren med samma nöje, som
säkert mången af våra Läsare sjelf erfarit un-
der något vistande i ett välbehållet Presthus
på landet af gammalt skrot och korn.
Vi sakna utrymme att genom något utdrag
af berättelsen vitsorda detta omdöme. Der-
emot skola vi med första införa ett par frag
menter af de poetiska styckena, hvilka visa
huru lyckligt författaren ständigt åtföljes ai
sitt skämtsamma lynne.