Ht dersfatt det ligger någonting gerialiskt ia!! hvad fv Dahlgren skrifver, antingen han b-:mödar sig derom eller icke, och hvuket framlyser äfven i hans sjelfsvåldigaste utflygter De poetiska bidragen wittna, äfven i denna lilla samling, om den sprittande, yra fa: tasi som tillhör hans sångmö, hvilken tillika äger den med sådana egenskaper sällan förenade förtjensten att icke vara öfverspänd. Om vi skulle förebrå Hr Dahlgren något, så vore det alt någongång gifva sin fantasi en alltför obegran sad utfart och att derigenom ofta förlora sitt egentliga föremål ur sigte; samt att oupphörligt återkomma till sina landskapsmålninzar. Den lilla romanen, som under titeln : Förlofningen förekommer i Aftonstjernan utgör kanske ett af de mest genomförda stycken Hr Dahlgren skrifvit. Han har också icke tagit ett mycket vidt fält för sig; ty bela historien innefattas deri, att en PastorsAdjunkt på landet blir gär i Pastorns systerdotter, och slutligen förenas med henne utan några serdeles vidnunderliga äfventyr. Men beskrifningen på Prestgården, Pastorn, hans Systerdotter, hans gamla hund, schäs och tobakspipa, som utom Adjunkten äro hufvudfigurerna i pjesen, — hela denna tafla är tecknad med en Flamändsk mästaies naturliga pensel, och man följer Författaren med samma nöje, som säkert mången af våra Läsare sjelf erfarit under något vistande i ett välbehållet Presthus på landet af gammalt skrot och korn. Vi sakna utrymme att genom något utdrag af berättelsen vitsorda detta omdöme. Deremot skola vi med första införa ett par frag menter af de poetiska styckena, hvilka visa huru lyckligt författaren ständigt åtföljes ai sitt skämtsamma lynne.