eos me — —
Baedboskep
.
(Ur en outgifven samling Miunessånger
Wadstenabladet),
KLOSTERLILJAN I WADSTENA.
(Legend på min systers graf, af Jocl,)
Tilla Klara sitter bick i Cellen,
Tårar tindra på dess liljebarm,
Liksom stjernor tindra, då om qvällen
Stormen sofver tyst på nattens arm.
Sina minnen hon för månan bigtar
Kärlekens och sorgens trogna vän —
Och den sång, som hon på bharpan digtar,
Klivugar matt från tomma cellen än:
Uti solens purpurlåga inne
?Lifvets rosenskimmer finues blott,
Aftonstjernan är ett tårögdt minne
Utaf dagens glädje, som förgått;
Derför sorgeu ur sin dvala vaknar
När som stjernan uppgår mild och ren:
Ty det hopp, som lifvets färgspel saknar,
Utaf henne får ett ätersken,
Richard! minnets englar troget vaka!
O hvi var du sist så stel och tyst?
Hör de läppar kalla dig tillbaka.
Som du varmt och ofta förr kar kyst!
O hvi tog du nötta pilgrims stafven? —
Var dilt bjerta hårdt oca kallt, som den? —
Du drog äter bort till helga grafven,
Men kom aldrig — aldrig mer igen!
Hade cj din klinga redan sjungit
Första stämman 1 den segersåung,
Som vid dina bragder glad har sprungit
Ofver skaldens harpa mången gång?
Blir då mannen aldrig mält på rykte,
Om han ärans skatter än för bem?
Och hvi var det hjerta, som du tryckte
Emot ditt, ej dilt Jerusalem?
Blott den kalla nordan hör jag komma,
Blott dess svarta vingar här jag ser.
Richard! Richard! kom! din späda blomma
Sjunker klagaude i stoftet ner.
Skynda! skynda! snart år stängeln bruten;
Du dess sol och Hif allena var!
I din fumn och till ditt hjerta sluten
Hen sin sköna bröllopskrona bar.
Ej till annat belgon kan jag bedja,
Blott till dig min bön kan vägen nå.
Brist då, sista länk af lifvets kedja!
Richards namn i tårar står derpå.
Tystna, Luta! ropar bleka presten —
Han med lösenyckeln i sin hand
Hjertat öppnas för välkomna gästen,
Som vill släcka ut dess milda brand.?