HIFUsSIUv Af SES RIUT MA RR ska avisorna I Upsala förr är om afluven; så att Upsala Correiiondenten då objetpligen kommer t:e dagar cfier dermed till de vestra orterna, och eldrig förr än på samma gång som Sivckholms-blader Mill de porra. För alla dem som bo i eller omkring Upsala, är det dessutom ganska lätt, att den årstiden erhålla hufvudstadens Mindagsoch Thorsdagsblad md den ditteenace, som alg 1 följande dager, samt således lika hastigt som Correspondenten bar sina ryheter. Om således Cor:espoudeutens utgilfvare Icke är en Trollkarl, tör hvilket man bittils icke baft vågon anledning att hälla bonom, så täcktes han antingen till publikens underviltelse rärmare vppgifva de såkallade serskbilda åtgöärderna, eller också beskedligt svälja ner ofvavstående, såsom ena lindrig titlrättavisving för löften, dem han icke är i stånd att uppfylla. finder det Denputerade Kamaren i Paris diskuterar öfrer Lhrontalet, sysselsätter sig den amle Cranskaren härstädes att kommvevutera Attovhbladets oskyldiga feirektelser öfver sin sista födelsedag. Granskarembar bärvid gjort ass stora komplimente: försaker hvärom vi bittill. icke ens baft någon aning. Han ur derrättar oss vemligen, att Aftorbladet så bemästrat sig folk masnns opinion, att det numera blott behöfver villa, för att vara sipnevas belesiskore och opirionesnas ledare? m. m. Vi skulle endast taga detta för en fin ironi öfver den vävilja pubbken hehagat visa oss, om ehe G-snskaren genom sina artiklar bade ådagaInet, att ban alldrig har känt folkets opi vion, i hytiket fall vi föreställa oss, alt bas icke ständigt skulle aflas att skrifva tverteiuot der samma. Granskaren har i samma artikel begått ci svud, då han beskyllat oss för en nföresate, ett i allt bvad åtkommmas och påbittas ban. trakassera och bäckla Regeringen, breriva och smäda autori:eter och embetsmän m. m. Tvertom ha vi icke veterligen Jemnat något cerd. tillfälle obegagnadt, då vi funnit an!edning att gifva vår hyllning åt Regerin: gens och autoriteters handlingssätt Kanske ir det just det som mest smärtar Granskaren, att vi icke nedsatt oss gerom samma f.nue tism eller ilska mot de styrande, som de sig så: kallande ministeriella motståtr darne visa emot hvar och en, som vågar alt stundom klandra deras Åtgärder? Granrskaren bar slutligen anmedat oss att härnäst icke kalla honom den blinda, utan den med glasögon skrifvande Gv-n-karen, Vi äto så villige som skyldige at! efter komma deona begäran; men hemställa endast. om det icke, tili blindhetens? afbjelpande, vore bätt-pe, alt sitta glasögonen på oäsan, än att eyttja dem att skrifva -med,? till hvilket ändamål ev gåspenna synes i alla afsecnden mera pusstndes Med Fäderneslandet, som sades droga på sista dödspusten, bar det gått som med Kungen i Spanien, stt det vaknat upp igen, för att mästa år fortsätta sitt skrala lif. Vi ön