HIFUsSIUv Af SES RIUT MA RR
ska avisorna I Upsala förr är om aflu-
ven; så att Upsala Correiiondenten då o-
bjetpligen kommer t:e dagar cfier dermed
till de vestra orterna, och eldrig förr än på
samma gång som Sivckholms-blader Mill de
porra. För alla dem som bo i eller omkring
Upsala, är det dessutom ganska lätt, att den
årstiden erhålla hufvudstadens Mindags- och
Thorsdagsblad md den ditteenace, som alg 1
följande dager, samt således lika hastigt som
Correspondenten bar sina ryheter.
Om således Cor:espoudeutens utgilfvare Icke
är en Trollkarl, tör hvilket man bittils icke
baft vågon anledning att hälla bonom, så
täcktes han antingen till publikens undervil-
telse rärmare vppgifva de såkallade serskbilda
åtgöärderna, eller också beskedligt svälja ner
ofvavstående, såsom ena lindrig titlrättavisving
för löften, dem han icke är i stånd att upp-
fylla.
finder det Denputerade Kamaren i Paris
diskuterar öfrer Lhrontalet, sysselsätter sig den
amle Cranskaren härstädes att kommvevutera
Attovhbladets oskyldiga feirektelser öfver sin
sista födelsedag. Granskarembar bärvid gjort ass
stora komplimente: försaker hvärom vi bittill.
icke ens baft någon aning. Han ur derrättar oss
vemligen, att Aftorbladet så bemästrat sig
folk masnns opinion, att det numera blott be-
höfver villa, för att vara sipnevas belesiskore
och opirionesnas ledare? m. m. Vi skulle en-
dast taga detta för en fin ironi öfver den vä-
vilja pubbken hehagat visa oss, om ehe
G-snskaren genom sina artiklar bade ådaga-
Inet, att ban alldrig har känt folkets opi
vion, i hytiket fall vi föreställa oss, alt bas
icke ständigt skulle aflas att skrifva tverteiuot
der samma.
Granskaren har i samma artikel begått ci
svud, då han beskyllat oss för en nföresate,
ett i allt bvad åtkommmas och påbittas ban.
trakassera och bäckla Regeringen, breriva och
smäda autori:eter och embetsmän m. m. Tvert-
om ha vi icke veterligen Jemnat något cerd.
tillfälle obegagnadt, då vi funnit an!ed-
ning att gifva vår hyllning åt Regerin:
gens och autoriteters handlingssätt Kanske ir
det just det som mest smärtar Granskaren,
att vi icke nedsatt oss gerom samma f.nue
tism eller ilska mot de styrande, som de sig
så: kallande ministeriella motståtr darne visa
emot hvar och en, som vågar alt stundom
klandra deras Åtgärder?
Granrskaren bar slutligen anmedat oss att
härnäst icke kalla honom den blinda, utan
den med glasögon skrifvande Gv-n-karen, Vi
äto så villige som skyldige at! efter komma
deona begäran; men hemställa endast. om det
icke, tili blindhetens? afbjelpande, vore bätt--
pe, alt sitta glasögonen på oäsan, än att eyttja
dem att skrifva -med,? till hvilket ändamål
ev gåspenna synes i alla afsecnden mera pus-
stndes
Med Fäderneslandet, som sades droga på
sista dödspusten, bar det gått som med Kun-
gen i Spanien, stt det vaknat upp igen, för
att mästa år fortsätta sitt skrala lif. Vi ön-