EV UR a L JUIAITLItE UL VU TRBRULLIIIIL YStiUtlakr båd få gå till ett ganska betydligt belopp; dels mäste vt: rän!e och kapital-aibetalvingar å Bankens öfriga fordringar större summor i sedlar inflyta. Allenast å fordringen hos StatsVerket för utlemnande piastrar ingå på trenne år 200.000 R:dr, och dels måste jemväl StatsKontoret och ö! rige förvaltande Verk till sine utgifters bestridande hafva behållningar i Banken, som evsamme uppgå till vida större summor än den oliqviderade halfva millionen! Invänder man, stt hvarken Diskonternes fordringar eller Kreditiverne kunna till fullo ndrifvas eller Banken erhålla lån på Statsobligationerne, emedan Bankosedlarne äro för rörelsen i langet nödvändige och penningar således skola tryta; så svaras dertill, att af samma skäl hunna icae eller alla — bankosedlarne till inlösen presenteras. Kunde det sednvare ega rum, så skulle äfven det förra gå an; och Bankens utredning är precist lika möjlig som att alla Bankens fordringsägare skola fordra betalning. Här är endast fråga om Bankens förmåga; och med full aritmer usk visshet kan pästås, att Banken her sin magt, att inom 2 3 eller högst 3 år, haft va infriat alla sina utelöpande Bankoscdlar, hafva inlöst alla Riksgäldssedlarne och, med nämnde undantag, hbafva utbetalt alla å löpande räkningar insatte medel; — så att ej vidare någon bankosedel då kan till inlösen presenteras, vtan att Banken äger tillgång dertill. Detta måtte vara allt hvad man af en Bank möjligen kav vänta, och svårligen lärer någon Bank vara i stånd, att på kortare tid realisera sina förbindelser. Ivar och en måste upprigtigt önska, att den händelse vi nu beskrifvit, ej måtte inträffa; ty den skulle onekeligen medföra en bäftig brytning i alla penningeförhållanden och troligen mångas undergång. Men om man äfven skulle tänka sig möjligheten af någonting så högst osannolikt, så blefve olyckan. indock tilläfventyrs mindre än man i förstone föreställer sig, Tahika Privatbanker, af benofvet högst påkallade, skulle säkerligen i hast bilda sig; där största delen af det utur Janken tagna silfver blefve insatt. Desse Bankers sedlar fyllde efter hand den lucka, som Bankosedlarae lemmnat efter sig; de derifrån meddelade lån gingo till betalning af skulder till Banko-Diskonterne (det blefve ondt om Bankdsedlar till deras liqviderande, och Banken skulle då säkert få många betalningar i silfver); och när krisen vore väl öfverstånden, hade myntväsendet fått en kanhända säkrare och orubbelisare ställning än det någonsin 1 Sverige haft. Den som endast fäster sitt ögnamärke derpå, att den nuvarande Banken bör ställas på utredning, måste således vika, att utvexling genast må företagas, ty ehuru otroligt det är, att saken komme till den ytterlighet vi beskrvifvit, är utvexlinI gen dock, efter all sannolikhet, det enda medlet att komma till ett sådant mål. Att bestrida utvexlingen och yrka Bankens utrvedning, tyckes vara en fullkomlig motsägeslse,