höra dermed, ty han brjade mumla på ett eget besynnewigt sätt. Så svart bunden slutade atltjemra sig, var också Cocos vrede slut; han blef åter from som ett lam. Om bord på Sirene brukade lejonen ofta roa sig att springa fram ocn tillbaka på bröstvärnen. Då de blifvit flyttade till Armide; uppsökte Sultane sin vanliga älskningsplaåts; men som bröstvärnen på Armide voro smalare in på Sirene, hände sig att hon i farten sprang bums i sjön. Coco kom efter och hade samma öde. Man blef dem straxt varse, och under det man höll på att sälta ut en båt för att upplaga dem, kastade sig Guillet i hafvet, samim till sina begge disciplar och hjelpte dem sedan att komma till båten som väntade dem. Det var ett det besynnerligaste skådespel man kan tänka sig, att se dessa tve hufvuden på vattnet, lejonens långsamma och ädla rörelser, matrosens omsorgsfulla ifver, och huru tacksarot de efter fullbordad räddning smekte bonom. Då Coco låg och sof ofvanpå akterskansen, hvilket ofta hände på Sirene,ropade stundom bans berre hastigt till honom: Ca2co! och Coco slog upp ögat; ännu en gång: Coco! och lejonet reste sig på bakbenen, och forskade uppmärksart på Guillets blick; vid tredje ropet blef han alltid punktligt åtlydd. Lejonet luffade då fram Will fördäcket, slog omhbull allt som var det i vägen och skyndade i matrosens armar, som omamnade det liksom ett barn eller en favorithund. Då lejonen voro ett år gamla, skänkte dem Amiral de Rigny till Botaniska trädgården i Paris: skeppet Bavaderen förde dem till Frankrike. Gurlet erhöll sitt afsked och en bhelöning för sina så väl lyckade bemöd anden. Coto dog för några månader sedan,