höra dermed, ty han brjade mumla på ett
eget besynnewigt sätt. Så svart bunden slu-
tade atltjemra sig, var också Cocos vrede slut;
han blef åter from som ett lam.
Om bord på Sirene brukade lejonen ofta
roa sig att springa fram ocn tillbaka på bröst-
värnen. Då de blifvit flyttade till Armide;
uppsökte Sultane sin vanliga älskningsplaåts;
men som bröstvärnen på Armide voro smalare
in på Sirene, hände sig att hon i farten sprang
bums i sjön. Coco kom efter och hade sam-
ma öde. Man blef dem straxt varse, och un-
der det man höll på att sälta ut en båt för
att upplaga dem, kastade sig Guillet i hafvet,
samim till sina begge disciplar och hjelpte dem
sedan att komma till båten som väntade dem.
Det var ett det besynnerligaste skådespel man
kan tänka sig, att se dessa tve hufvuden på
vattnet, lejonens långsamma och ädla rörelser,
matrosens omsorgsfulla ifver, och huru tack-
sarot de efter fullbordad räddning smekte
bonom.
Då Coco låg och sof ofvanpå akterskansen,
hvilket ofta hände på Sirene,ropade stundom
bans berre hastigt till honom: Ca2co! och Co-
co slog upp ögat; ännu en gång: Coco! och
lejonet reste sig på bakbenen, och forskade
uppmärksart på Guillets blick; vid tredje ro-
pet blef han alltid punktligt åtlydd. Lejonet
luffade då fram Will fördäcket, slog omhbull
allt som var det i vägen och skyndade i ma-
trosens armar, som omamnade det liksom ett
barn eller en favorithund.
Då lejonen voro ett år gamla, skänkte dem
Amiral de Rigny till Botaniska trädgården i
Paris: skeppet Bavaderen förde dem till Frank-
rike. Gurlet erhöll sitt afsked och en bhelö-
ning för sina så väl lyckade bemöd anden. Co-
to dog för några månader sedan,