383 I WISUNLIILHID Fereloa 2UVI Lt ATI LIA FAS ERE IE MLI 44 I detta förvirrade tillstånd af orolig vänvtan förgick dagen; alla Kyrkooch Stat:ärender hvilade — det mjölkhvita stoet skrapade med bofven af otålighet — falkenerarne höllos färdiga med sina falkar hels Ispaban stod på tå för att få se den Hävrlige Gästen. Ändteligen, emot aftonen, höll Schachen en konselj, hvarvid, sedan de lärdaste af hans rådgifvare blifvit hörde, Schachen sjelf med allas bifall beslöt, att man, utan förgripelse mot Religionen, kunde effärda Stor-Mullah såsom deputerad för att uppvakta den enslige Hjelten och bedja honom att utgjuta glansen af sin bägerklym öfver sina Trognas längtansfulla ögon. Till följd af detta beslut och några minuter efter solens nedgång, just då rösterne från milnareterna dogo bort den ena efter den andra, begaf sig denne Kyrkans Stordignitär på väg att uträtta sin vigtiga beskickning; ej litet stolt öfver att hans framgång i förutsägelser och sya läsarter blifvit belönad med ett så ansvarsfullt och hedrande uppdrag. Med några af de anseddaste Skriftlärde i sin svit tågade hanu med tillbörlig ståt till grafvarnes gård och öppnade stora portalen, under vördnadsfull väntan att vid sitt inträde bländas af glansen från de prisade ögonen hos Ljusets och Nådens Utdelare.;) -Med förundran funno de allt derinne tyst och stilla — grafvarne, bönkapelten, de välluktande blomstersängärne — allt stumt och orörligt, liksom lif der var okändt. Förgäfves stennade de för att lyssna — väl vetande, att deu saktaste hviskning ef en röst, som redan en gång skakat deras bröders nerver, lätt kunde förnimmas. Men ej ett enda ljud? bördes; .. till och med dufvorna i deras höga nästen iakttogo tystnad och endast sorlet af. den aflägsna staden, :om redan börjede att höghudt knota öfver den: väntade gästens uteblifvande, trängde till de högvördige Fädernes öron. Förunderlig! mumlade StorMullab i skägget, under det han erolig vandrade mellan cypressträden, väntande, hvarje ögonblick, att finna någet spår efter den store -Osedde — något tecken, som, likt den skinande handen ), stack, fram ifrån de mörka löfven, Men fåfängt; det enda tecken till lif de i detta dödens gebit kunde uptäcka, var ett lätt intryck på en rabatt af söt basilika, likasom en sylf hade sutit bland des blad; på sondgången bredvid låg ett torkadt jasminlöf, hvarpå några. drag af en teckning ännvu voro synlige, och elt papper med några obetydliga verser, Än intill denna dag har man aldrig fått någon vidare underrättelse, hvarken om Mågen, hans sköna Brud eller den trogva Haluta, Schachen, ehuru beröfvad sin dotter och nöjet att få offentligt visasig som Alis svärfader, tröstades dock något af den förklaring som Öfverpresternes Stora Råd hade afgifvit, bvarigenom för alla trogna kungjordes, alt under s)År 366 efter Hegira, eller 976 e. Chr. föd. uppfördes af Adadvodawlia, den an