383 I WISUNLIILHID Fereloa 2UVI Lt ATI LIA FAS ERE IE MLI 44
I detta förvirrade tillstånd af orolig vänv-
tan förgick dagen; alla Kyrko- och Stat:-
ärender hvilade — det mjölkhvita stoet skra-
pade med bofven af otålighet — falkene-
rarne höllos färdiga med sina falkar hels
Ispaban stod på tå för att få se den Hävrlige
Gästen. Ändteligen, emot aftonen, höll Scha-
chen en konselj, hvarvid, sedan de lärdaste
af hans rådgifvare blifvit hörde, Schachen
sjelf med allas bifall beslöt, att man, utan
förgripelse mot Religionen, kunde effärda
Stor-Mullah såsom deputerad för att upp-
vakta den enslige Hjelten och bedja honom
att utgjuta glansen af sin bägerklym öfver
sina Trognas längtansfulla ögon.
Till följd af detta beslut och några mi-
nuter efter solens nedgång, just då rösterne
från milnareterna dogo bort den ena efter
den andra, begaf sig denne Kyrkans Stor-
dignitär på väg att uträtta sin vigtiga be-
skickning; ej litet stolt öfver att hans fram-
gång i förutsägelser och sya läsarter blifvit
belönad med ett så ansvarsfullt och hedrande
uppdrag. Med några af de anseddaste Skrift-
lärde i sin svit tågade hanu med tillbörlig
ståt till grafvarnes gård och öppnade stora
portalen, under vördnadsfull väntan att vid
sitt inträde bländas af glansen från de pri-
sade ögonen hos Ljusets och Nådens Utde-
lare.;) -Med förundran funno de allt der-
inne tyst och stilla — grafvarne, bönkapel-
ten, de välluktande blomstersängärne — allt
stumt och orörligt, liksom lif der var okändt.
Förgäfves stennade de för att lyssna — väl
vetande, att deu saktaste hviskning ef en
röst, som redan en gång skakat deras brö-
ders nerver, lätt kunde förnimmas. Men ej
ett enda ljud? bördes; .. till och med duf-
vorna i deras höga nästen iakttogo tystnad
och endast sorlet af. den aflägsna staden,
:om redan börjede att höghudt knota öfver
den: väntade gästens uteblifvande, trängde
till de högvördige Fädernes öron.
Förunderlig! mumlade StorMullab i skäg-
get, under det han erolig vandrade mellan
cypressträden, väntande, hvarje ögonblick, att
finna någet spår efter den store -Osedde —
något tecken, som, likt den skinande handen ),
stack, fram ifrån de mörka löfven, Men få-
fängt; det enda tecken till lif de i detta dö-
dens gebit kunde uptäcka, var ett lätt intryck
på en rabatt af söt basilika, likasom en sylf
hade sutit bland des blad; på sondgången bred-
vid låg ett torkadt jasminlöf, hvarpå några.
drag af en teckning ännvu voro synlige, och
elt papper med några obetydliga verser,
Än intill denna dag har man aldrig fått nå-
gon vidare underrättelse, hvarken om Mågen,
hans sköna Brud eller den trogva Haluta,
Schachen, ehuru beröfvad sin dotter och nö-
jet att få offentligt visasig som Alis svärfader,
tröstades dock något af den förklaring som
Öfverpresternes Stora Råd hade afgifvit, bvari-
genom för alla trogna kungjordes, alt under
s)År 366 efter Hegira, eller 976 e. Chr.
föd. uppfördes af Adadvodawlia, den an-