apellet, och att ctt vist antal Mullabs eller kriftlärde skulle vaka och bedja der till moronen, I följd deraf infunno sig äfven nu esse högvördige fäder, som på sednoare åren ÖKA minskat antalet af de tända lampordels för att öka sina sportler, dels också ör att njula en lugnare slummer, och beredle sig högtidligt till sömn framför sina sanlelträdspulpeter, med all den ståt och vaniga värdighet som tillkommo deras höga emeten. De hade dock ej länge förrättat denna heiga pligt, då ett starkt buller, liksom af en lamrande vapenrustning uppskrämde dem rån sina byenden; och i samma ögonblick kallade en tordönsröst, liknande jernjätten sfandiars, genom kapellet. Det språk, hvar;å rösten lät höra sig, kunde ingen då i häenheten känna igen; men en af de ;kriftlärde, som var mer lärd än de öfrige, örkunnade sedermera att det var gammal suebriska, och att namnet Ali tydligen uade förnimmas, För de flestes nerver bland le högvördige Fäderna voro dessa skräck-toer mer än nog, och sanslöse af förskräekelse, ände de omkull sandeltråds-pulpeterna, så it de beliga böckernva flögo omkring till höer och venster på golfvet, och skyndade hais fver hufvud från kapellet, utan att våga se ig tillbaka. Någre, som hade litet mer be, inniog i behåll än de öfrige bjeltarne, vågaleionan degåfvo sig på flykten att kasla en batig blick åt det hållet, hvarifrån de förskräckiga ljuden hördes, Der sågo de, i det dunkla ampskenet, en reslig, berdisk gesta!t, med tt stort blixtrande svärd likt det evigt skiiarde Sutfakkar, och en turkos, som stråade med en glans, hvilken endast kund: ommea från den Store Alis häge:plym, Efter detta flygtiga ögonkast hade de högärde fäderne med all skyndsamhbet tagit til ötterus, men bejdades i språnget af den öfrraturliga rösten och stodo skälfvande, u åv att töras se sig tillbaka, under det den jå mycket begriplig Persiska förkunrade dem in vilja — att dena mö, hvilken kelbt hor n målle vara, som blifvit utvald till Al! ud, skulle följande afton i skymningen innca sig allena vid de kungliga grafvarnr, ör att möta honom der.? Detta var hufvudsakliga innehållet af den ;erättelse, 40 denna minnesvärda morgor. , . Sd åschachens befallning, meddelades hans bog a undersåtare, rörande en händelse af si tomordentiig vigt för hela Muheamedanska erlden, Iolet märkvärdigt passerade under let återstiende af dagen, inga andra ögon, n de omnämnde, fivgo se en skymt af den tore Mågen; — och som men deraf slutade, it det var den högtförnäme gästens önskan tt tillbringa första dagen efter sin ankomst ped böner och andeliga betraktelser, voro akter hela dagen posterade kring kapellet ch srafvarne, för att hålla på tillbörligt fstånd alla dem, som af nyfikenhet eller rosnit skulle vilja tränga sig in och störa avs enslighet. Man hvam kan hackrifva den arma Man.