(AVI v0e ve av ov (Insändt). I anledning af Sekularfesten d. 6 November. Patriotiska utgjutelser i bunden och obunden stil hafva förherrvligat minnet af den ädlaste Konung Historien bar att framvisa. Man har på ett hänlförande sätt famställt hans stora egenskaper och sköna karakter, och sedan hans rykte efter 2:ne seklers förlopp ej allenast bestått för historiens dom, utan, lik stjernan, genom afståndet från vår skumma tid, fått förökad glans, har man framkailat honom liksom förklarad uv grefven. eller rättare, han har i sin ljusa gestalt sjelf nedstigit från himlen, att med stt minne och sitt namn ännu glädja och uppiyfta det folk, för hvars välfärd och ära han sträfvade, stridde och stupade, Heder åt Nationen, som änun förstår alt uppskatta siva heroiska minnen, heder åt dess. Styresman, som gifvit impuls. deråt! Måtte denna anvrda alltid råda vid tillfällen, då Fädernveslandets vål eller ära är : fråga — och det ganla Sverige är ännu ej förloradt! Det har emedlertid förurdrat Insändaren, att så vdt han känner, icke någom Talare eller skald begagnat sig af det ömma, ända till romantiska i Gustaf Adolfs Drottnings kärlek till sin ofargätliga Gemål. Man hur utan tvifvel för det beundransvärda i Gustal Adolfs. Statskif och med hänsigt till de stora målen för dess sträfvanden, trolt sig böra lörbigå dess husliga förhållanden, ehuru äfven der den ädla menviskan uppenbarats, ehuru äfven. hans enskilta. dygder utgöra icke löraktliga blommor i den krans odödligheten virat kring hans hjessr, ehuru det busliga lifvet inom en Furstelig borg genom efterdömelt bär vigtiga frukter och antingen demoraliscrar elier förädlar, först den närmaste omgifningen och sedan massan af Nationen, Man hä föres, man. förvånas, att finna den tappre Konungen, uppfostrad vid skenet af bilan. brinnande af stridslust, när det gälde, och omgitfven af dödar, sprida kärlek öfverallt, utan att låta vådor, bekymmer eller göromål verka på sitt älskande lynne ; Det var ett besynnerligt naturens fenomen, att den oblidkelige Carl 1X och den föga mindre stränga Christina af Holstein skulle vara uppbof till dev Ijufva Gustaf Adolf, som af sina föräldrar blott ärft deias själskratt, men af himlen det öfriga, liksom att af hans mildhet och Maria Eleonoras mma kärlek sedan skulle utgå den kalla, fåfänga, känslolösa Christina. Det synes Ins. som åtminstone för Gustaf Adolfs skull, den älskande Maria Eleonoras skuosga vid hans minnesfest bhbordt tillfredsställas Ett rum. om ock endast vid hans