Article Image
Sanningen alt säga syntes det honom ock
ganska svårt att förklara huru hon möjligen
kunnat komma in, med mindre hon ridit in
genom fenstret på en månstråle; men det
var i alla föll icke det som vu mest syssel-
salte honom.
Ni har haft orätt att komma just i dag,
ullade han, jag har glömt att man kunde
förlåta; jag har minne endast för hämden,..
Likväl, om det är årgren som fört er hit,
om ni kommer för att återtaga de bittra,
känslolösa ord som göra min förtviflan, då,
ack då, skynda, tala .,...
Maria svarade icke.
Intet; icke elt orå! Ni vill då nödvän-
digt att jag skall hämnas? Ni kommer bit
för att. martera wig; Ni hatar mig då!
Välav! jag kan äfven hata! Jag vill häm-
nas och kufva ert öfvermodiga sinnez; svär
att ni tillhör mig eller skall ni icke komma
härifrån med lifvet . , - . Men nej! ni vill
endast pröfva mig; ack, då ni kommit bit,
vå Är det utan tvifvel kärleken som ledsagat
el ec ra f
Den. olycklige älskaren kastade sig till sin
berrskarinnas fötter.
Ar det icke sanvnt, Marie, du älskar mig?
Ack säg detta ljufva ord; ljudet af din röst
kall appfriska mitt blödande bjerta, Skall
du tTåtemig försmäkta vid dina fötter, såsom
en slaf? Gif mig ett rum vid din sida
Marie, Marie r EN
Marie, den känslolösa, hånande AMarie, sva-
rade icke ett ord. Långt ifrån att bevekas,
bibehöll hon samma orörliga ställning, sam-
ma köld i silt väsende, samma kränkande
tystaad. Hon syntes lifiös som en bild-
stod.
Det är för mycket! utropade, eller rättare
sagdt, skrek Ernst, idet han reste sig upp:
Ni bar velat leka med min förtviflan, vrida
om doiken i det blödande såret. Ni har ve-
lat mörda mig... Nå väl, mord för mord .e.
Komme brottet öfver Er, bämnden skall
blifva min.
Och den ursinvige yoglingen, fradgande
som en tiger när den blir varse rofvet, ke-
stade sig Öfver en dolk, som oskyldig och
ren bvilade på ett närstående bords högt i
luften svängde han. det slipade stålet, som
månan beglänste med ett matt sken, och ro-
pade ännu en gång:
Marie, svara mig, upphör att leka med
min vrede, eller vid Gud, jag stöter dolken i
ditt bjerta,
Icke ett ljud från Marie,.. och nu stör-
tade den af raseri vansinnige ynglingen öfver
henne, som örnen ofver dafvang med ven-tra
armen tryckte han henne hårdt till sig, för
ast hindra henne att undjiomma och med
den högra — 0 fasa! — genomborrade ban
den olycklige, älskade flickan, som ulan att
gifva ett rop, elt ljud, sönk tll golfvet un-
der de upprepade, mångdubblade dolistyn-
BEN.
Hämnden, säger man, mättas af blod. Ernst
trötinade att mörda. Han slänpte sin hende.
Thumbnail