Sanningen alt säga syntes det honom ock ganska svårt att förklara huru hon möjligen kunnat komma in, med mindre hon ridit in genom fenstret på en månstråle; men det var i alla föll icke det som vu mest sysselsalte honom. Ni har haft orätt att komma just i dag, ullade han, jag har glömt att man kunde förlåta; jag har minne endast för hämden,.. Likväl, om det är årgren som fört er hit, om ni kommer för att återtaga de bittra, känslolösa ord som göra min förtviflan, då, ack då, skynda, tala .,... Maria svarade icke. Intet; icke elt orå! Ni vill då nödvändigt att jag skall hämnas? Ni kommer bit för att. martera wig; Ni hatar mig då! Välav! jag kan äfven hata! Jag vill hämnas och kufva ert öfvermodiga sinnez; svär att ni tillhör mig eller skall ni icke komma härifrån med lifvet . , . Men nej! ni vill endast pröfva mig; ack, då ni kommit bit, vå Är det utan tvifvel kärleken som ledsagat el ec ra f Den. olycklige älskaren kastade sig till sin berrskarinnas fötter. Ar det icke sanvnt, Marie, du älskar mig? Ack säg detta ljufva ord; ljudet af din röst kall appfriska mitt blödande bjerta, Skall du tTåtemig försmäkta vid dina fötter, såsom en slaf? Gif mig ett rum vid din sida Marie, Marie r EN Marie, den känslolösa, hånande AMarie, svarade icke ett ord. Långt ifrån att bevekas, bibehöll hon samma orörliga ställning, samma köld i silt väsende, samma kränkande tystaad. Hon syntes lifiös som en bildstod. Det är för mycket! utropade, eller rättare sagdt, skrek Ernst, idet han reste sig upp: Ni bar velat leka med min förtviflan, vrida om doiken i det blödande såret. Ni har velat mörda mig... Nå väl, mord för mord .e. Komme brottet öfver Er, bämnden skall blifva min. Och den ursinvige yoglingen, fradgande som en tiger när den blir varse rofvet, kestade sig Öfver en dolk, som oskyldig och ren bvilade på ett närstående bords högt i luften svängde han. det slipade stålet, som månan beglänste med ett matt sken, och ropade ännu en gång: Marie, svara mig, upphör att leka med min vrede, eller vid Gud, jag stöter dolken i ditt bjerta, Icke ett ljud från Marie,.. och nu störtade den af raseri vansinnige ynglingen öfver henne, som örnen ofver dafvang med ven-tra armen tryckte han henne hårdt till sig, för ast hindra henne att undjiomma och med den högra — 0 fasa! — genomborrade ban den olycklige, älskade flickan, som ulan att gifva ett rop, elt ljud, sönk tll golfvet under de upprepade, mångdubblade dolistynBEN. Hämnden, säger man, mättas af blod. Ernst trötinade att mörda. Han slänpte sin hende.