ee vw då din hand ögon, som . med ren? Ochida sjelf, te medborgaren till ett djur, ja till ett vilddjur, har i vårt Norden vitsordats af en mångårig, bedröflig e farenhet: Om för menniskovädnen i vårt land en ljusare tid nu tyckts uppgå, sedan nykterhets-föreningar, kvaftigt tågne under, armarne, af Excellenser och andra Höga Herrar, snart sagdt öfver allt uppstått, så är det med så mycket mera odelad fasa vi kunnä rigta väöra blickar på de, rysliga brott, som drufvan, den i sig .sjelf :så ädla drufvan, stundom framkallat i det af naturen ymnigt lottade Södern, der ett hetare blod gör passionens utbrott så mycket, förfärligare,, Det är ett af dessa. ohyggliga uppträden (hämtadt ur ett Franskt blad) vi, under ofvanstående titel, nu gå att skildra, och om denna skildring under — sin fortgån ng eller i sin upplösning skulle göra ett allt. för. fasansfullt intryck på: våra läsare eller läsarinnor, bedje vi dem ursägta den nödvändighet, hvari en sann publicist befinner sig att icke alliid smeka. sina läsares känsla, utan äfven stundom, genom kraftens och förfärans språk, inpregla i. minnet och hjertat menskligbetens stora sanningar. Ack! du vet icke huru skön hon är, du har-ej. mött hennes blickar, sett denna eld som; glöder i det svartblå ögat. Då vi båds i Spanien smögo omkring de unga qvinnorna, som kastade blickar åt oss ur djupet af den vida slöjan, då stannade du för att, betrakta deras små ;fölter, och spratt af förtjusning var längre än det i mullet intryckta spåret af dera8 steg, och du beundrade.. deras lediga vext, deras uttrycksfulla sina kärlebsblickar genomtränga sjelfva jalusin. Du minsallt detta. Nå väll allt. detta är ett ivtet, Dea jag älskar, det är en sylph som iklädt fsig en jordisk.;skepnad . , . I hela hennes väsen finnes hågotsef engel ochi demon Det der är ganska godt, Erast! Jag tror dig; men låtom oss icke nvultala om affärer I morgon är ock. en. dog, I dag supera vi; Jåt oss supera väl, och ej. tänka på annat, Supera, supera, då man älskar! Hvarföre inte? Äta icke foglarne om vå-s midt under det du soin tjuserskas vackra ögon, Om värst talar om din du. har ja redan tömt en butelj Lafitte du älskar med den farten, CE VIE Jag dricker ,.,.. för det passionen för: torkar lifsandarne.? Du:har nu ock alldeles för mycken passion.? Hör mig då blott ett. ögonblick! Hör mig, vid allt kvad helist är, eller jag skoll förfölja dig genom evigheten; Nå efter jag skall pröfras, så må: göra, men skynda dig, Han vände helt nedslagen bort ansigtet, hängde hufvudet öfver tallvicken och beredde sig alt höra. Scenen. var i en al Södra Frankrikes största städer; Einst och hans vän, tvenne unga mänr, icke mera i de första ynglingaåren, då det tycks som. behöfde man endast delikata middagar. Hufvudet drömmer lika mycket som hjertat. Ännu några år och hufvudet drömmer ensamt! Vid det stadium åf menskliga lifvet vi nyss antydt voro Porträttmålaren Ernst och hans vän. O! min vän,? utropade Ernst med all den eld, som en butelj vin, i förening med passionen, kan tillvägabringa, min vän, jag lefver endast af hennes minne, Farväl de sköna nätter, som jag drömde: -så! tjosande saker! Jag kastar mig nu sömnlös omkring på milt läger, jag drömmer väl också nu någon gång, med endast oroliga, dystra bilder förfölja mig, och ligga tungt på mitt sinne och mitt hjerta; ty ser du, den jag älskar är ung, 18 år kanhända, en brunett, med stora smäktande ögon, som förblinda då man skådar in i dem, snöhvitn axlar kringfladd:rade afsvarta lockar, och händer soch hvilken gång! 6 omr hvilken ädel ledighet! i alla: rörelser! Första gången jag såg henve — det var på landet — bade jag ett ärende stt framföra till hennes mör. Jag stiger in i salongen, medan man anmäler mig; bon var der icke modien, utan hon, den jag älskar, hon var der före mig; men hon såg mig icke, hon sofs en öppnad bok hade nedfallit på hennes knä; henhes hufvud hvilade med obskrifligt behag på en kudde, hennes panna var blottad, hennes mun var halföppnad, det var som om? hon velat tala! Jag stannade, såsom träffed af blixten; jag daorrsde och då jag kände alt mina steg närmade sig hennes bvilsoffa mot min egemw vilja, flydde jag bäfvände med i trädgården, der en ambrosisk luft af. tusen blowmsterångor skänkte mig någon lättnad.? Är din historia lång, kära bror? ,,.., vänta, jag skall öppna föuvstrets ty — jog wet cke om det är den ljuserskävs minne som så trycker dig, — du tycks shafva svårt alt få fram anden. ?Iniet nt Sedan dess her jag henne oftå, jag har dansat galoppvals med henne, jag har hållit hennes hand i min, bennes lilla snöhvita band tätt sluten i en parfumerad, handske, :; jag bar kastat min arm kring hennes smärta lif, sett bhenpnesögon hvila på .mig, och, jag. måtte sträfva self deremoet. så mycket. jeg hbehagade —— . jeg tvangs att. älska ;och Villbedja, henne, Jag målade hennes portiätt trettiofem gånger på tre månader, hela mia atelier är öfverfylld af dem, — Slutligen, en dag, blef jag dristigsre än. vaskhgt, jeg tillstod för henne min: kärleks. a ccc Nå. väll Nå väll Det bade jag för min kärlek — Jag Jade. på henne icke gjort det ringaste intryck, Utom det att hon alldrahelst dain-, sade galoppen med mig, var jag ingenting, ingenting. för henne, ...,. re fattade mig, jag ville mörda mig, och jag skulle alan ett ögonblicks tvekan hafva gjort det, om jag ej eftertänkt,: att det ru för tiden blifvitså utnölt. Dessutom återhöllsjag af ännu