ee vw
då din hand
ögon, som . med
ren? Ochida sjelf,
te medborgaren till ett djur, ja till ett vild-
djur, har i vårt Norden vitsordats af en
mångårig, bedröflig e farenhet: Om för
menniskovädnen i vårt land en ljusare tid
nu tyckts uppgå, sedan nykterhets-förenin-
gar, kvaftigt tågne under, armarne, af Ex-
cellenser och andra Höga Herrar, snart sagdt
öfver allt uppstått, så är det med så myc-
ket mera odelad fasa vi kunnä rigta väöra
blickar på de, rysliga brott, som drufvan,
den i sig .sjelf :så ädla drufvan, stundom fram-
kallat i det af naturen ymnigt lottade Sö-
dern, der ett hetare blod gör passionens ut-
brott så mycket, förfärligare,, Det är ett
af dessa. ohyggliga uppträden (hämtadt ur
ett Franskt blad) vi, under ofvanstående ti-
tel, nu gå att skildra, och om denna skil-
dring - under — sin fortgån ng eller i sin
upplösning skulle göra ett allt. för. fasansfullt
intryck på: våra läsare eller läsarinnor, bed-
je vi dem ursägta den nödvändighet, hvari
en sann publicist befinner sig att icke alliid
smeka. sina läsares känsla, utan äfven stun-
dom, genom kraftens och förfärans språk,
inpregla i. minnet och hjertat menskligbetens
stora sanningar.
Ack! du vet icke huru skön hon är, du
har-ej. mött hennes blickar, sett denna eld
som; glöder i det svartblå ögat. Då vi båds
i Spanien smögo omkring de unga qvinnorna,
som kastade blickar åt oss ur djupet af den
vida slöjan, då stannade du för att, betrakta
deras små ;fölter, och spratt af förtjusning
var längre än det i mullet
intryckta spåret af dera8 steg, och du beun-
drade.. deras lediga vext, deras uttrycksfulla
sina kärlebsblickar genom-
tränga sjelfva jalusin. Du minsallt detta. Nå
väll allt. detta är ett ivtet, Dea jag äl-
skar, det är en sylph som iklädt fsig en
jordisk.;skepnad . , . I hela hennes väsen
finnes hågotsef engel ochi demon
Det der är ganska godt, Erast! Jag tror
dig; men låtom oss icke nvultala om affärer
I morgon är ock. en. dog, I dag supera
vi; Jåt oss supera väl, och ej. tänka på
annat,
Supera, supera, då man älskar!
Hvarföre inte? Äta icke foglarne om vå-s
midt under det du soin
tjuserskas vackra ögon,
Om
värst talar om din
du. har ja redan tömt en butelj Lafitte
du älskar med den farten, CE VIE
Jag dricker ,.,.. för det passionen för:
torkar lifsandarne.?
Du:har nu ock alldeles för mycken passion.?
Hör mig då blott ett. ögonblick! Hör
mig, vid allt kvad helist är, eller jag skoll
förfölja dig genom evigheten;
Nå efter jag skall pröfras, så må: göra,
men skynda dig, Han vände helt nedslagen
bort ansigtet, hängde hufvudet öfver tallvic-
ken och beredde sig alt höra.
Scenen. var i en al Södra Frankrikes stör-
sta städer; Einst och hans vän, tvenne
unga mänr, icke mera i de första ynglingaå-
ren, då det tycks som. behöfde man endast
delikata middagar. Hufvudet drömmer lika
mycket som hjertat. Ännu några år och huf-
vudet drömmer ensamt!
Vid det stadium åf menskliga lifvet vi
nyss antydt voro Porträttmålaren Ernst och
hans vän.
O! min vän,? utropade Ernst med all den
eld, som en butelj vin, i förening med passi-
onen, kan tillvägabringa, min vän, jag lefver
endast af hennes minne, Farväl de sköna
nätter, som jag drömde: -så! tjosande saker!
Jag kastar mig nu sömnlös omkring på milt
läger, jag drömmer väl också nu någon gång,
med endast oroliga, dystra bilder förfölja
mig, och ligga tungt på mitt sinne och mitt
hjerta; ty ser du, den jag älskar är ung, 18
år kanhända, en brunett, med stora smäk-
tande ögon, som förblinda då man skådar in
i dem, snöhvitn axlar kringfladd:rade afsvar-
ta lockar, och händer soch hvilken gång!
6 omr
hvilken ädel ledighet! i alla: rörelser! Första
gången jag såg henve — det var på landet
— bade jag ett ärende stt framföra till hennes
mör. Jag stiger in i salongen, medan man
anmäler mig; bon var der icke modien,
utan hon, den jag älskar, hon var der före
mig; men hon såg mig icke, hon sofs en öpp-
nad bok hade nedfallit på hennes knä; hen-
hes hufvud hvilade med obskrifligt behag
på en kudde, hennes panna var blottad,
hennes mun var halföppnad, det var som
om? hon velat tala! Jag stannade, såsom
träffed af blixten; jag daorrsde och då jag
kände alt mina steg närmade sig hennes
bvilsoffa mot min egemw vilja, flydde jag bäf-
vände med i trädgården, der en ambrosisk
luft af. tusen blowmsterångor skänkte mig
någon lättnad.?
Är din historia lång, kära bror? ,,.., vän-
ta, jag skall öppna föuvstrets ty — jog wet
cke om det är den ljuserskävs minne som
så trycker dig, — du tycks shafva svårt alt
få fram anden.
?Iniet nt Sedan dess her jag
henne oftå, jag har dansat galoppvals med
henne, jag har hållit hennes hand i
min, bennes lilla snöhvita band tätt sluten
i en parfumerad, handske, :; jag bar kastat
min arm kring hennes smärta lif, sett bhenp-
nesögon hvila på .mig, och, jag. måtte sträfva
self
deremoet. så mycket. jeg hbehagade —— . jeg
tvangs att. älska ;och Villbedja, henne, Jag
målade hennes portiätt trettiofem gånger
på tre månader, hela mia atelier är öf-
verfylld af dem, — Slutligen, en dag, blef
jag dristigsre än. vaskhgt, jeg tillstod för
henne min: kärleks. a ccc
Nå. väll
Nå väll Det bade jag för min kärlek —
Jag Jade. på henne icke gjort det ringaste
intryck, Utom det att hon alldrahelst dain-,
sade galoppen med mig, var jag ingenting,
ingenting. för henne, ...,. re fattade
mig, jag ville mörda mig, och jag skulle
alan ett ögonblicks tvekan hafva gjort det,
om jag ej eftertänkt,: att det ru för tiden
blifvitså utnölt. Dessutom återhöllsjag af ännu