fasto, som de pa atstand se ut, att de. saknat bandet, som -sammanhåller statskroppen, neml. det moraliska elementet; han visste, ått en man, som känner hos sig kallelsen att uträtta något stort och hämnas stora oförrätter mot menskligheten, icke får beräkna sin -materiella tillgång för, noga, utan. våzsa mycket på lyckans gunst. Vore det gifvet, att den, som befaller de: flesta -soldater och äger de flesta kanoner, alltid skulle segra, så vore ju mensklighetens sak ohjelpligt förlorad, så snart det lyckats en våldsverkare att sammangyttra ett oformligt rike; Nej! det är icke så illa; historien. visar oss, att det icke så är, och att, då det ser som värst ut, kommer någon mäktig ande, antingen öfver folken, eller öfver en man. :; De små krafter, som den kalle statistiske kalkulatoin medömkande anser otillräckliga att röra ett hufvudhår på kolossen, blifva då stora nog att kämpa med honom. på lif och död. Ett tusende man, som af hela sin håg strida för det rätta och heliga, växa tilltie tusendey-och tusende, som af despoten. drifvas till striden, smälta ihop till hundrade. Härtill fordras dock en verkligt stor ande, som fattar mensklighetens id, som kan räkna annat än penningar, och som. begriper annan storhet ;än, stora skådespel och stora ord. Den, som detta icke förmår, dan gör. visserligen klokast att icke på ett spel, som han icke begriper, sätta sin och: sitt folks existens; det är endast dem renom den äran är förbehållen, att spela det förfärliga spelet om lif och timlig välfärd, mot råheten och våldet. Andra må nöja sig med att räkna; och ingenting finnes ju mera egnadt att räkna, än pevningar, Detta var också Carl I:s ömkliga role: först sökte han utpressa af sitt folk så mycket som möjligt; och sedan sålde han detta folk och sig sjelf till den, som både politik och känsla bjödo henom att i första rummet anse för fiende? mo ne — — — Carl trodde, i sin blindhet, att detta spel skulle kunna döljas. Men han bedrog sig; dev . besoldande fiendens arkiver hafva försett histarien med ojäfviga bevis på hans skam; oci redan i bans lifstid var den allmänt känd genom ryktet. Hvarje furste, som vore nog äreförgäten att följe Carls exempel, må vara Ofvertygad, att veriden känner det, alt hon kan säga honom precisa suraman af hans årliga vanära. Skulle någon fråga, om Carl icke fick nå got anvat än judaspengarma för sitt förvädera mot sitt folks och mensklighetens heligaste in—teressen, så måste man, sanningen likmätigt, erkänna, att han verkligen fick något mer, nemligen ständiga förmaningar och goda råd i politiken. Det var då den Franske despotens, likasom det alltid är andra despoters, fördel och önskan, att folkets rättigheter icke ta— 82 för mycket öfverhand på något ställe och minst i graunstater. Har det då lyckats em despot att i sina nät snärja någon svag och enfaldig medbroder, så undfägnas. han ompbörliet med förmanincvar att faea. Scåcsmnay det ma