fasto, som de pa atstand se ut, att de. sak-
nat bandet, som -sammanhåller statskroppen,
neml. det moraliska elementet; han visste, ått
en man, som känner hos sig kallelsen att ut-
rätta något stort och hämnas stora oförrätter
mot menskligheten, icke får beräkna sin -ma-
teriella tillgång för, noga, utan. våzsa mycket
på lyckans gunst. - Vore det gifvet, att den,
som befaller de: flesta -soldater och äger de
flesta kanoner, alltid skulle segra, så vore ju
mensklighetens sak ohjelpligt förlorad, så snart
det lyckats en våldsverkare att sammangyttra
ett oformligt rike;
Nej! det är icke så illa; historien. visar oss,
att det icke så är, och att, då det ser som
värst ut, kommer någon mäktig ande, antin-
gen öfver folken, eller öfver en man. :; De små
krafter, som den kalle statistiske kalkulatoin
medömkande anser otillräckliga att röra ett
hufvudhår på kolossen, blifva då stora nog
att kämpa med honom. på lif och död. Ett
tusende man, som af hela sin håg strida för
det rätta och heliga, växa tilltie tusendey-och
tusende, som af despoten. drifvas till striden,
smälta ihop till hundrade. Härtill fordras
dock en verkligt stor ande, som fattar mensk-
lighetens id, som kan räkna annat än pen-
ningar, och som. begriper annan storhet ;än,
stora skådespel och stora ord. Den, som detta
icke förmår, dan gör. visserligen klokast att
icke på ett spel, som han icke begriper, sätta
sin och: sitt folks existens; det är endast dem
renom den äran är förbehållen, att spela det
förfärliga spelet om lif och timlig välfärd, mot
råheten och våldet. Andra må nöja sig med
att räkna; och ingenting finnes ju mera egnadt
att räkna, än pevningar,
Detta var också Carl I:s ömkliga role: först
sökte han utpressa af sitt folk så mycket som
möjligt; och sedan sålde han detta folk och
sig sjelf till den, som både politik och känsla
bjödo henom att i första rummet anse för
fiende? mo ne — — - —
Carl trodde, i sin blindhet, att detta spel
skulle kunna döljas. Men han bedrog sig; dev
. besoldande fiendens arkiver hafva försett hi-
starien med ojäfviga bevis på hans skam; oci
redan i bans lifstid var den allmänt känd ge-
nom ryktet. Hvarje furste, som vore nog ä-
reförgäten att följe Carls exempel, må vara
Ofvertygad, att veriden känner det, alt hon
kan säga honom precisa suraman af hans årli-
ga vanära.
Skulle någon fråga, om Carl icke fick nå
got anvat än judaspengarma för sitt förvädera
mot sitt folks och mensklighetens heligaste in—-
teressen, så måste man, sanningen likmätigt,
erkänna, att han verkligen fick något mer,
nemligen ständiga förmaningar och goda råd
i politiken. Det var då den Franske despo-
tens, likasom det alltid är andra despoters, för-
del och önskan, att folkets rättigheter icke ta—
82 för mycket öfverhand på något ställe och
minst i graunstater. Har det då lyckats em
despot att i sina nät snärja någon svag och
enfaldig medbroder, så undfägnas. han ompbör-
liet med förmanincvar att faea. Scåcsmnay det ma