Err OniGisar ss fn: afton, då jag promenerade i en
skog helt nära den lillastaden B....., träffade jag en
mängd bönder som voro sysselsatte med att rödja un-
dah småskog och såga af trädstammarna. På min
förfrågan, om de der tänkte anlägga ny väg, sågo de
på hvarandra skrattande och bådo mig fortsätta min
väg, då jag vid slutet af skogen skulie råka en her-
re, som kunde svara på min fråga. Jag geck och fann
också verkligen en liten, medelåldrig man, med blekt
ansigte, klädd i bonjour, med resmössa på hufvudet,
och en rensel på ryggen. Han var beväpvad med en
läng tub, som han ouphörligt riktade åt det hall, der
jag hade lemnat bönderna.
Så snart han hörde mina steg, förde han tuben ha-
stigt från ögat och ropade lifligt: — Ni kommer ur
skogen, Herre; hur låugt ha de burnit med arbetet?
— Jag berättade hvad jag sctt. — Godt, sade han,
det är bra. Sedan kl. 3 i morgons (det var vu unge-
för sex på afton) har jag stått på post här, och jag
hegynte just frukta, att de stackarne ej skulle hålla
ord, ehuru jag betalar dem rätt hederligt. Men Gud
sare loft ha de hunnit så långt, så boppas jag att ut-
siglen skall öppna sig vid det gynnande ögonpblicktt,