egzntliga mening, oefterrättlig. Det kan således icke vara, och är icke eller, recensentens afsigt att ägna åt honom ett svar. : Det är todast af aktning för allmänhetens .omdöme, han, med några ord, bör upplysa: Att, då anmärkaren, i dess sista. belsving, på goda och oomkullkastliga grunder yrkar, att opinioner hunna vara olika, utan alt man derföre bör uppsöka någon fördömlig grund, hvarken till den ena eller andrås; hade väl samma anmärkare, : i konseqvens med denna slutsats, äfven bort låta recen:s olika opinion, mot hans, om de Historiska handlingarne, ) bland andra löjligheter Vågar påstå för det deras utgifvare och de deri upptagna personerna, få gälla för hvad den kunde, utan att uppsöka någon fördömlig grund för denna oAtt, då avmärkaren sjelf ej tyckes ha varit belåten med Aftonblads-Redaktionens yttrade tanka, att hans försvar of H.-E, Hr Grefye Adlersparre först: varit i säck innan det hörn i påse, hade han, äfven i konseqvens ermed, icke eller bort :yrkay att det försvar, recensenten erhållit; gjort samma slags omväg. Men anmärkaren säger ju derom sjelf, . att det finnes menniskor;: för hvilka det ädla: alltid förblifver obegripligt. Han borde lik väl ha nedlåtit sig att:iro någon annanvara i stård att göra, hvad hav säger sig sjelf ha gjort. Att Journal-recensionen skulle väcka alla ensidigas och i synnerbet vissa kotteriers (hvaribland avmärkaren och hans tjensteandar ) ötvifvelaktigt höra) ovilja, var icke för recensenten oväntadt. Han har varit och är ännu beredd derpå. Det allmänna bifally hvarmed han blifvit bugnad, tröstar honom dess-ntom mer än: väl öfver anmärkarens, Årg! och konsorters persöuliga smädelser, dem dåligheten ålltid begagpar, då vederläggning, med skäl och fakta; ej kan äga rum! Alt Argus deremot ej besinnat att försöka . nampgifva-en insändare, som benäget lemnat recensenten historiska bidrag, och som icke namngifvit sig sjelf, borde mera förvåna, om det, som sagdt är, ej vore Argus som -gjort det, Hvem insändaren verkligen är, tillkömmer. lika litet retensenten som någon annan att uppge, äfven om man kunde det: det är blott uppgifternas beskaffenhet, ingalunda insändarens person, som tillhöra offentlisheten, och endast dem: har Argus eller någon annän rättighet att fästa sig vid, att dem rätta eller vederlägga. i Recevsenten har redan i Journal-artikeln förklarat, hvad han äfven nu förklarar: att ban med nöje mottager och begagnar så be-skaffade uppgifter, om han får sig dylika meddelade, som, i hvad haänseevde som heht, alldra eller tillintetgöra de mångfaldiga omständigheter, hvilka nu synas ligga Hi E: Herr Grefve Adlersparres politiska förhållande till last. Sanniogen är bonom vida kärare än allt annat, och:sjelfva den hätska och oädla anmärkaren har icke, ens med sina personligheter och smädelser, helgade företiädes-trätt på receusentens -— lini för Vesua Armeen allt; som vill fråntaga den brist af: bläcekhorn hade ban bläcket på ett kunnat minska hennts oss utesluta några nog bittra uttryck, som endäst höra till skrifsättet, lydet som följer: co För nedanstående anckdoter; hvilka bidraga till Hansi Ex. Grefve Georg Ådlersparres karakteristik, önskas ett rum i tidningen Af tonbladet. För den ryktbara recensenten i Journalen, som, bland annat i sin länga och omtuggade kritik öfver den sist utkomna delen af de Historiskå Handlingarna; vill förneka Chefen NAO RY vEe verkställa, och jag kan i varit, med det mellan Ör pa sätt, min pligt eller ning Om sundhets-be vis giften om seglingstiden digheter som behöfde Fregattensrätt till fri koi nations-orten, få något: förfara. — Om uppgifte jag likväl icke förmår :.elter hvad: angår förhål ståndet isin helhet, oc böra af uppgifterna dr sjukdoms-arten om bo: dersökning den O:te si: sakas j:g likväl förklar återtaga: något enda ort klavingen gjorda uppgi! ta den Iaf. Krigs-Fisl att Fregatt-Chefens lä gällande antagas i egen mig, intill dess jag, om vittnen och bevis styr de, — Hvad Krigs-Arl Krigslydnaden stadgär rapporter, eller att iotj sina ord, intill dess då gitter! visa sin oskuld; i heräkning mellan Wahlberg och mig — på Fregatten af Chapi egenskap icke någon mig, och jag, i egensi bafvare, kan icke stå, någon hans lydno. J skyldighet å min sida ord Krigs-Fiskals-Emlt dör Kapitenen Wabr klarivgar skola emot framstalla någon motl skuldande, synnerligas vara af nöden, när, vättrådige Svenske mannen atla egenskaper; hvilka allmänt blifvit hovotm tilldelade, och folk, hvilket ännu njuter frukterna af havs verk, att hans beslut var vacklande, att han visade föga courage e.; ör en såd n-recen-! sent torde nedanstående anekdoter afett ögonvittne icke vära utan allt ibtrvesse. De torde blifva hon ut en spegel, icke olik den som Macbeth fann vid bordet: Samma dag som tropparne år 1809 inryckte i Garlitad, sutt nuvarande, H. Ex. Hr Grefve Adlersparre och, skref sin proklamation. I thedlat — och måste i brist af sand flere gånger gå till kaklugnen och begagna askan. Innan han ännu hade slutat, kom en af hans Adjutanter in och rapporterade, att trupperna voro ioryckta i staden. Med oförändradt lugn steg ban upp och sade leende: alltid hafva gossarne. varit mig kära, men aldrig som pu. Atföljd af den rapporterande och mig gick han derpåi ut, men vände om i dörren och tillade skämtande: man skall ju ha sabel på sig vid ett sådant här tillfälle! bvarpå hon hängde sabelu på sig och gick. På hvad sätt tropperne emottogo honom är allmänt bekant. Denna enkelhet, detta flärdfria, uppförande i det afgörande ögonblick, då han först gick att offentligen höja upprorsfanan, och efter hvilket s-ledes all återgång var omöjlig; detta orubbi ittnade om ee pan, hvil7 liga lugn, had ge om en man, a andraga, Kovgl. Krig få Oo t e ej Y d C , . ken före beslutet hade moget öfvervägstl art jag icke kunvat el hvad han ärnade företaga, torde vara sällsynta nog! råa För än:u en händelse der undertecknad var ögonvitlne. Jag befann mig på Gustafsvik, under det LifRegementets Husarer marcherade åt Norige; och blef Regementet uppbjudet vill gården på förfriskning. Manskapet hade sulit af, och II. Ex. Adlerspivre gick och talade vid dem Han hade passerat förbi en gammal eråhårig hwar vid oamn Ridderhag, som fällde tårar vid Asynen af sin gamla chef. Jag, som gick efter, frågade busaren öm man kände Ex. Adlersparre, brarpYhan svarade: skulgatten praktika i såda des. Men skalle emo seende jag kunna avse: jag om vede: börande Fregatten afgilna sva gifvit, anhiller jig, 2 dan bevisning må mig inför Krizs-Rätten he jag då vilt låta ivkal Jag är lagnimed d efter milt bästa första lat så som jag bort, och bar om Författni nå I a ar : i PE t NV sada i f . o le j:g J känna den hedersmaännt ; såde nm CRETl icke någon skall kun har och får vi aldrig mere; sa hafva vi allvänskap, hämnd, vinn sist som helst, jag lät afvikelse från min pli mänt och enskildt val drig älskat någon; och skulle ban ännn 1 dag gifva oss en vink att vara färdiga och föja sig — sannerligen (följde vi honom, emedan vi voro öfvertygade om, att han förde oss på grepp af Förfatltnio välta vägar. misstag, skola uplystt 4 7 Medlem af Vestra Armeen, att så bedöma det; ee emot nig anställda d