egzntliga mening, oefterrättlig. Det kan så-
ledes icke vara, och är icke eller, recensen-
tens afsigt att ägna åt honom ett svar. : Det
är todast af aktning för allmänhetens .omdö-
me, han, med några ord, bör upplysa:
Att, då anmärkaren, i dess sista. belsving, på
goda och oomkullkastliga grunder yrkar, att
opinioner hunna vara olika, utan alt man
derföre bör uppsöka någon fördömlig grund,
hvarken till den ena eller andrås; hade väl
samma anmärkare, : i konseqvens med denna
slutsats, äfven bort låta recen:s olika opini-
on, mot hans, om de Historiska handlingarne,
) bland andra löjligheter Vågar påstå för det
deras utgifvare och de deri upptagna perso-
nerna, få gälla för hvad den kunde, utan att
uppsöka någon fördömlig grund för denna o-
- Att, då avmärkaren sjelf ej tyckes ha varit
- belåten med Aftonblads-Redaktionens yttrade
tanka, att hans försvar of H.-E, Hr Grefye
Adlersparre först: varit i säck innan det hörn
i påse, hade han, äfven i konseqvens ermed,
icke eller bort :yrkay att det försvar, recensen-
ten erhållit; gjort samma slags omväg. Men
anmärkaren säger ju derom sjelf, . att det fin-
nes menniskor;: för hvilka det ädla: alltid för-
blifver obegripligt. Han borde lik väl ha ned-
låtit sig att:iro någon annanvara i stård att
göra, hvad hav säger sig sjelf ha gjort.
Att Journal-recensionen skulle väcka alla
ensidigas och i synnerbet vissa kotteriers
(hvaribland - avmärkaren och hans tjenstean-
dar ) ötvifvelaktigt höra) ovilja, var icke för
recensenten oväntadt. Han har varit och är
ännu beredd derpå. Det allmänna bifally hvar-
med han blifvit bugnad, tröstar honom dess-
-ntom mer än: väl öfver anmärkarens, Årg!
och konsorters persöuliga smädelser, dem då-
ligheten ålltid begagpar, då vederläggning, med
skäl och fakta; ej kan äga rum!
Alt Argus deremot ej besinnat att försöka
. nampgifva-en insändare, som benäget lemnat
recensenten historiska bidrag, och som icke
namngifvit sig sjelf, borde mera förvåna, om
det, som sagdt är, ej vore Argus som -gjort
det, Hvem insändaren verkligen är, tillköm-
mer. lika litet retensenten som någon annan
att uppge, äfven om man kunde det: det är
blott uppgifternas beskaffenhet, ingalunda in-
sändarens person, som tillhöra offentlisheten,
och endast dem: har Argus eller någon annän
rättighet att fästa sig vid, att dem rätta el-
ler vederlägga. i
Recevsenten har redan i Journal-artikeln
förklarat, hvad han äfven nu förklarar: att
ban med nöje mottager och begagnar så be-
-skaffade uppgifter, om han får sig dylika med-
delade, som, i hvad haänseevde som heht, all-
dra eller tillintetgöra de mångfaldiga omstän-
digheter, hvilka nu synas ligga Hi E: Herr
Grefve Adlersparres politiska förhållande till
last. Sanniogen är bonom vida kärare än allt
annat, och:sjelfva den hätska och oädla an-
märkaren har icke, ens med sina personlig-
heter och smädelser,
helgade företiädes-trätt på receusentens -— li-
ni
för Vesua Armeen allt; som vill fråntaga den
brist af: bläcekhorn hade ban bläcket på ett
kunnat minska hennts
oss utesluta några nog bittra uttryck, som en-
däst höra till skrifsättet, lydet som följer:
co För nedanstående anckdoter; hvilka bidra-
ga till Hansi Ex. Grefve Georg Ådlersparres
karakteristik, önskas ett rum i tidningen Af
tonbladet.
För den ryktbara recensenten i Journalen,
som, bland annat i sin länga och omtugga-
de kritik öfver den sist utkomna delen af de
Historiskå Handlingarna; vill förneka Chefen
NAO RY vEe
verkställa, och jag kan i
varit, med det mellan Ör
pa sätt, min pligt eller
ning Om sundhets-be vis
giften om seglingstiden
digheter som behöfde
Fregattensrätt till fri koi
nations-orten, få något:
förfara. — Om uppgifte
jag likväl icke förmår
:.elter hvad: angår förhål
ståndet isin helhet, oc
böra af uppgifterna dr
sjukdoms-arten om bo:
dersökning den O:te si:
sakas j:g likväl förklar
återtaga: något enda ort
klavingen gjorda uppgi!
ta den Iaf. Krigs-Fisl
att Fregatt-Chefens lä
gällande antagas i egen
mig, intill dess jag, om
vittnen och bevis styr
de, — Hvad Krigs-Arl
Krigslydnaden stadgär
rapporter, eller att iotj
sina ord, intill dess då
gitter! visa sin oskuld;
i heräkning mellan
Wahlberg och mig —
på Fregatten af Chapi
egenskap icke någon
mig, och jag, i egensi
bafvare, kan icke stå,
någon hans lydno. J
skyldighet å min sida
ord Krigs-Fiskals-Emlt
dör - Kapitenen Wabr
klarivgar skola emot
framstalla någon motl
skuldande, synnerligas
vara af nöden, när,
vättrådige Svenske mannen atla egenskaper;
hvilka allmänt blifvit hovotm tilldelade, och
folk, hvilket ännu njuter frukterna af havs
verk, att hans beslut var vacklande, att han
visade föga courage e.; ör en såd n-recen-!
sent torde nedanstående anekdoter afett ögon-
vittne icke vära utan allt ibtrvesse. De torde
blifva hon ut en spegel, icke olik den som
Macbeth fann vid bordet:
Samma dag som tropparne år 1809 inryck-
te i Garlitad, sutt nuvarande, H. Ex. Hr Gref-
ve Adlersparre och, skref sin proklamation. I
thedlat — och måste i brist af sand flere gån-
ger gå till kaklugnen och begagna askan. In-
nan han ännu hade slutat, kom en af hans
Adjutanter in och rapporterade, att trupperna
voro ioryckta i staden. Med oförändradt lugn
steg ban upp och sade leende: alltid hafva
gossarne. varit mig kära, men aldrig som pu.
Atföljd af den rapporterande och mig gick
han derpåi ut, men vände om i dörren och
tillade skämtande: man skall ju ha sabel på
sig vid ett sådant här tillfälle! bvarpå hon
hängde sabelu på sig och gick. På hvad sätt
tropperne emottogo honom är allmänt bekant.
Denna enkelhet, detta flärdfria, uppförande i
det afgörande ögonblick, då han först gick att
offentligen höja upprorsfanan, och efter hvilket
s-ledes all återgång var omöjlig; detta orubb-
i ittnade om ee pan, hvil- - 7
liga lugn, had ge om en man, a andraga, Kovgl. Krig
få Oo t e ej Y d C - , .
ken före beslutet hade moget öfvervägstl art jag icke kunvat el
hvad han ärnade företaga, torde vara säll-
synta nog! råa För
än:u en händelse der undertecknad var ö-
gonvitlne. Jag befann mig på Gustafsvik, un-
der det Lif- Regementets Husarer marcherade
åt Norige; och blef Regementet uppbjudet vill
gården på förfriskning. Manskapet hade sulit
af, och II. Ex. Adlerspivre gick och talade
vid dem - Han hade passerat förbi en gam-
mal eråhårig hwar vid oamn Ridderhag, som
fällde tårar vid Asynen af sin gamla chef. Jag,
som gick efter, frågade busaren öm man kän-
de Ex. Adlersparre, brarpYhan svarade: skul-
gatten praktika i såda
des. Men skalle emo
seende jag kunna avse:
jag om vede: börande
Fregatten afgilna sva
gifvit, anhiller jig, 2
dan bevisning må mig
inför Krizs-Rätten he
jag då vilt låta ivkal
Jag är lagnimed d
efter milt bästa första
lat så som jag bort,
och bar om Författni
- -
- nå I
a ar : i PE t NV sada i f . o
le j:g J känna den hedersmaännt ; såde nm CRETl icke någon skall kun
har och får vi aldrig mere; sa hafva vi all-
vänskap, hämnd, vinn
sist som helst, jag lät
afvikelse från min pli
mänt och enskildt val
drig älskat någon; och skulle ban ännn 1 dag
gifva oss en vink att vara färdiga och föja
sig — sannerligen (följde vi honom, emedan vi
voro öfvertygade om, att han förde oss på grepp af Förfatltnio
välta vägar. misstag, skola uplystt
4 7
Medlem af Vestra Armeen, att så bedöma det;
ee emot nig anställda d