HSlaäila MHUCISUKDIDSA CUCE TUI BCRG TT ICHALIGI praktika. — Väl kan det sägas, att 16:de punkten i min Instruktion föreskrifver mig. och Läkaren, alt verkställa sådan undersökning, som enligt 1806: års. Karantäns-Förordning å destinations-Orten skall förrättas, och att. jag bör anses hafva felat, när jag ensam, och ej med bitiäde af Karantäns-Lakaren, unhdersökningen verkställt, men den uti Instruktionen anvisade 1806 års Karantäns-Förordningen, bestämmer icke Läkarens närvaro vid en sådan undersökning, och sunda förnuftet skall tillfyllest öfvertyga hvar man, att Läkarens värvaro i detta fall, der det endast kan vara fråga om att undersöka Sundhets-bevis, och pröfva sapningen af upgifter om seglingstiden, eller någon anledning till Fartygets för visande till Karantäns-plats, skulle vara utan allt ändamål, ty någon pröfning om i1iktigheten af allt detta tillkommer icke Läkaren, utan mig såsom Karantäns-Befalhafväre. En annan fråga är när Fartyg på Karantäns-plats skall undersökas, till utrösande af, huruvida det, i anledning af orten, hvarifrån det kommer, och hälsotiliståndet om bord, hör förläggas i Karantän, Dervid tillkommer Läkaren, att af svaren på framställda frågor om hälsotillståndet : meddela sina . åsigter, huriuvida någon Karantän anses behöflig -el. o I o ler sjukdom, utbruten efter afgång från smittad eller misstänkt ont, är af sådan art, att den dertill föranleder. Låt mig för: ett ögonblick — antaga, att Karantäns-Läkaren varit tillstädes vid undersökningen af Fregatstön af Chapman och att, i följd af de svar Uppbörds-Läkaren å Fregatten på mina frågor om hälsotillståndet afgaf, eller, att sjukdom af smittosam art eler någon . anledning till Cholera icke fans om bord — att icke dödsfall inträffat utom elt af lungsot — att trenne man af 300 blott vore verkligt sjuke — att ett sådant sjukdoms-tillstånd ansågs härröra af väderleken och icke af annan orsak; och att Uppbörds-Läkaren för sanningen af allt detia ansvarade under edspligt, det hehagat Karantäns-Läkaren förklara, att, fastän Fregatten, dels inseglat de fem dagars observations-Karantän — den såsom kommen från Köpenhbam vait pligtig undergå, dels ock efter hvarje klok menniskas omdöme icke bharde anses i något aseende, i förhållande till Besättningens antal besvärad af någon 0ovanlig eller farlig sjukdom, likväl efter hans öfvertygelse, skyldighet eller försigtighet fordrade, alt icke meddela fregatten praktika, ehuru den innehade ordentligt sundhetsbevis Månne jag kunnat, såsom Karsntäns Befälhafhafvare, på ett sådant Karantäns-Läkarens yttrande, förneka praktika, eller förligga Fresätten I Karantän?? Och månne, i bändelse jag lagt Fregatten i Karantän, efter mitt omdöme, rakt emot Författningarnas. föreskrift, jag kunnat undgå gällda Kongl. Maj:t cch Kronan den förlust och kostnad som häraf uppkommit, om något sjukdomsfall sedermera ieke inträffat. För mig förekommer det solklart, alt svaren på dessa frågor icke kunrådt annan att dräpa, men icke om den, som dertill hjelpt. Hyr Schlyter har haft den godheten att meddela Allmänbeten det begrepp han fäster vid ordet derigenom, att nämligen det meddelade rådet och hjelpen varit i väsendt!ig mån befordrande för gerningens .verkställavde.? Säkerligen har Hr Schlyter lika bestämdt och klart för sig, hyad han menar med wäsendtlig på detta ställe, som då han talar om. den väsendtliga förändringen i läran om edsöres brott. Hvad Herr Schlyter sålunda haft att anmärka, angående en obetydlig del af läran om delaktighet i dråp, täckes läsaren finna icke ega någon anhan grund, än den alt Herr Schlyter, med sin stora tankeförmåga och redighet i begreppen m. m. lika litet förstått min bok, som hvad Lagen stadgar uti det ifrågavarande ämnet. Det oaktadt slutar Hr Schlyter sin sammanrafsade anmärkning med det yttrande: Utrustal med sådane osammanhängande begrepp framträder He Lindblad för att mästra ett af Svea Hof-Rätt fäldt och af Högsta Domstolen år 1831 faststäldt Utslag, sid. 101. ?Herr Bindblad är likväl icke den som med sin förmenta theori förmår bevisa att drängen, hvilken, såsom brottets verkställare, ej kunde straffas lindrigare än en medhjelpaie, enligt 6r Kap. 1 6 M. Bi (Se här ofvan att detta Lagrum icke är användbart i frågan om medhjelpare i dråp och mord), icke borde stå lika sträft som för hustrun, enligt r4 Cap. 1 S M. B. var bestämdt. Herr Schlyters påstående är således, efter hvad ban redan förut tillkänpnagifvit, att uti dylika fall som detta, tvärt emot ofvån citerade Kongl. Bref den 10 Mars 17856, böege skola straffas hika.? Genom detla påstående bar Hr Schlyter förmodligen velat visa, att äfven han någon gång icke försmårv att afskrifva Nebrman. Mån Herr Schlyter hav dervid haft den olyckan, 1:0 att icke erinra sig, alt då Nehrman nutgaf sin Jurisprudentia Criminalis, fanns ännu icke nämade Bref, som Nebrman eljest säkerligen icke, lika med Herr Schlyter, lemnat utän afseende; :2:0 att taga Nebrman allt för mycket på orden och således icke rätt förstå honom. Då Nehrman uti sitt nämnde arbete, sid. 46, säger, att ?Råd och hjelp, råd och gerning varda lika ansedde ecch med samma straff belagde, yttrar han likväl icke, att så alltid skall vara förhållandet, utan endast i de af honom eiterade: åtskilliga lagrum, hvaribland likväl icke nämnes 24: o. M. B: Gnärk det; ty Nebrman sökte icke att förtyda lagens stadganden, vare sig genom att läsa och för eller, 0. s. v., ej heller att för sin mening åberopa andra lagrum än dem, som derför rätteligen kunde åberopas. Likaledes var Nehrman så försigtig, alt han icke inlät sig i något yttrande uti kinkigare frågor, dem han heldre förbigick och lade ner sin mening, Så har han äfven gjort uti förevarande fråga. Derföre, då han till stöd för -berörde sitt yttrande åberopar jemväl 41: 3. M. B., lärer ingen mer, än Herr Schlyter, deraf hämta anledning att döma den, som på ett tjenstehjons rådande, stjäl från dess husbonde, till lika straff med tjenstehjonet, som bör anses efter 42 5: 1. samma Balk, Hade Hr Schlyter varit lika försigtig som Nechrman och lika med honom tänkt invpan han skref, så bade ban undgått den tillrättavisning han nu erhållit, som måste vara så mycket mer förödmjukande för Hr Schlyter, som han haft deu oförsyntbeten och dristigheten att uti en FEuropeisk Tidskrift låta påskina, att han, jemte sin medarbetare vid utgifvandet af våra gamla Lagar, äro de ende, af hvilka Svenska Lagfarenhbeten och Lagstiftningen för närvarande ha något att hoppast). Att det synbarligen häftiga humceur Hr Schlyter fattat öfver tillämpningen af min menjug på det af Svea HofRätt 1830 gifne, af Högsta Domstolen fastställda ofvanomförmälte Utslag, icke närrör af någ on Hr Schlyterssynnerliga aktning för HofRättens eller Högsta Domstolens nuvarande Herrar Ledamöter, synes tillväckligt, ej mindre af hans yttrande i nyssnämnde Tidskrif ; avående Lagskipningens tillstånd i ISveriget), nte smtsE—EEENRErEEaL )Se Kritlische Zeitschrift fär RechtsWissenschaft und Gesetzeebung des Auslandes, herausgegeben von Mittermaier und Zacharlä 1:er B, TY Ah Tr 1 et len bli Sc! ra Hö ej Hö ; Hö. )!S bor Hö. Stå dol M. Om maj sät! läs: Liu 153 läs: lidi Sc! ung kor nin vin ans baf ing don de pin ner va för lon ora hör dit me: det