HSlaäila MHUCISUKDIDSA CUCE TUI BCRG TT ICHALIGI
praktika. — Väl kan det sägas, att 16:de punk-
ten i min Instruktion föreskrifver mig. och
Läkaren, alt verkställa sådan undersökning,
som enligt 1806: års. Karantäns-Förordning å
destinations-Orten skall förrättas, och att. jag
bör anses hafva felat, när jag ensam, och ej
med bitiäde af Karantäns-Lakaren, unhdersök-
ningen - verkställt, men den uti Instruktionen
anvisade 1806 års Karantäns-Förordningen,
bestämmer icke Läkarens närvaro vid en sådan
undersökning, och sunda förnuftet skall till-
fyllest öfvertyga hvar man, att Läkarens vär-
varo i detta fall, der det endast kan vara frå-
ga om att undersöka Sundhets-bevis, och
pröfva sapningen af upgifter om seglingstiden,
eller någon anledning till Fartygets för visande
till Karantäns-plats, skulle vara utan allt än-
damål, ty någon pröfning om i1iktigheten af
allt detta tillkommer icke Läkaren, utan mig
såsom Karantäns-Befalhafväre. En annan frå-
ga är när Fartyg på Karantäns-plats skall un-
dersökas, till utrösande af, huruvida det, i
anledning af orten, hvarifrån det kommer, och
hälsotiliståndet om bord, hör förläggas i Ka-
rantän, - Dervid tillkommer Läkaren, att
af svaren på framställda frågor om hälso-
tillståndet : meddela - sina . åsigter, huriu-
vida någon Karantän anses behöflig -el-
. o I o
ler sjukdom, utbruten efter afgång från
smittad eller misstänkt ont, är af sådan art,
att den dertill föranleder. Låt mig för: ett
ögonblick — antaga, att Karantäns-Läkaren
varit tillstädes vid undersökningen af Fregat-
stön af Chapman och att, i följd af de svar
Uppbörds-Läkaren å Fregatten på mina frå-
gor om hälsotillståndet afgaf, eller, att sjuk-
dom af smittosam art eler någon . anled-
ning till Cholera icke fans om bord — att
icke dödsfall inträffat utom elt af lungsot —
att trenne man af 300 blott vore verkligt
sjuke — att ett sådant sjukdoms-tillstånd an-
sågs härröra af väderleken och icke af annan
orsak; och att Uppbörds-Läkaren för sannin-
gen af allt detia ansvarade under edspligt,
det hehagat Karantäns-Läkaren förklara, att,
fastän Fregatten, dels inseglat de fem dagars
observations-Karantän — den såsom kommen
från Köpenhbam vait pligtig undergå, dels
ock efter hvarje klok menniskas omdöme icke
bharde anses i något aseende, i förhållande
till Besättningens antal besvärad af någon 0o-
vanlig eller farlig sjukdom, likväl efter hans
öfvertygelse, skyldighet eller försigtighet for-
drade, alt icke meddela fregatten praktika,
ehuru den innehade ordentligt sundhetsbevis
Månne jag kunnat, såsom Karsntäns Befälhaf-
hafvare, på ett sådant Karantäns-Läkarens
yttrande, förneka praktika, eller förligga Fre-
sätten I Karantän?? Och månne, i bändelse
jag lagt Fregatten i Karantän, efter mitt om-
döme, rakt emot Författningarnas. föreskrift,
jag kunnat undgå gällda Kongl. Maj:t cch
Kronan den förlust och kostnad som häraf
uppkommit, om något sjukdomsfall sedermera
ieke inträffat. För mig förekommer det sol-
klart, alt svaren på dessa frågor icke kun-
rådt annan att dräpa, men icke om den, som dertill
hjelpt. Hyr Schlyter har haft den godheten att med-
dela Allmänbeten det begrepp han fäster vid ordet
derigenom, att nämligen det meddelade rådet och
hjelpen varit i väsendt!ig mån befordrande för ger-
ningens .verkställavde.? Säkerligen har Hr Schlyter
lika bestämdt och klart för sig, hyad han menar
med wäsendtlig på detta ställe, som då han talar
om. den väsendtliga förändringen i läran om eds-
öres brott. Hvad Herr Schlyter sålunda haft att an-
märka, angående en obetydlig del af läran om del-
aktighet i dråp, täckes läsaren finna icke ega någon
anhan grund, än den alt Herr Schlyter, med sin
stora tankeförmåga och redighet i begreppen m. m.
lika litet förstått min bok, som hvad Lagen stadgar
uti det ifrågavarande ämnet. Det oaktadt slutar Hr
Schlyter sin sammanrafsade anmärkning med det
yttrande: Utrustal med sådane osammanhängande
begrepp framträder He Lindblad för att mästra ett
af Svea Hof-Rätt fäldt och af Högsta Domstolen år
1831 faststäldt Utslag, sid. 101. ?Herr Bindblad är
likväl icke den som med sin förmenta theori förmår
bevisa att drängen, hvilken, såsom brottets verkstäl-
lare, ej kunde straffas lindrigare än en medhjelpaie,
enligt 6r Kap. 1 6 M. Bi (Se här ofvan att detta
Lagrum icke är användbart i frågan om medhjelpare
i dråp och mord), icke borde stå lika sträft som
för hustrun, enligt r4 Cap. 1 S M. B. var bestämdt.
Herr Schlyters påstående är således, efter hvad ban
redan förut tillkänpnagifvit, att uti dylika fall som
detta, tvärt emot ofvån citerade Kongl. Bref den 10
Mars 17856, böege skola straffas hika.? Genom det-
la påstående bar Hr Schlyter förmodligen velat visa,
att äfven han någon gång icke försmårv att afskrifva
Nebrman. Mån Herr Schlyter hav dervid haft den
olyckan, 1:0 att icke erinra sig, alt då Nehrman nut-
gaf sin Jurisprudentia Criminalis, fanns ännu icke
nämade Bref, som Nebrman eljest säkerligen icke,
lika med Herr Schlyter, lemnat utän afseende; :2:0
att taga Nebrman allt för mycket på orden och såle-
des icke rätt förstå honom. Då Nehrman uti sitt
nämnde arbete, sid. 46, säger, att ?Råd och hjelp,
råd och gerning varda lika ansedde ecch med samma
straff belagde, yttrar han likväl icke, att så all-
tid skall vara förhållandet, utan endast i de af ho-
nom eiterade: åtskilliga lagrum, hvaribland likväl ic-
ke nämnes 24: o. M. B: Gnärk det; ty Nebrman
sökte icke att förtyda lagens stadganden, vare sig
genom att läsa och för eller, 0. s. v., ej heller att
för sin mening åberopa andra lagrum än dem, som
derför rätteligen kunde åberopas. Likaledes var Nehr-
man så försigtig, alt han icke inlät sig i något ytt-
rande uti kinkigare frågor, dem han heldre förbi-
gick och lade ner sin mening, Så har han äfven
gjort uti förevarande fråga. Derföre, då han till
stöd för -berörde sitt yttrande åberopar jemväl 41: 3.
M. B., lärer ingen mer, än Herr Schlyter, der-
af hämta anledning att döma den, som på ett
tjenstehjons rådande, stjäl från dess husbonde, till
lika straff med tjenstehjonet, som bör anses efter
42 5: 1. samma Balk, Hade Hr Schlyter varit lika
försigtig som Nechrman och lika med honom tänkt
invpan han skref, så bade ban undgått den tillrätta-
visning han nu erhållit, som måste vara så mycket
mer förödmjukande för Hr Schlyter, som han haft
deu oförsyntbeten och dristigheten att uti en FEuro-
peisk Tidskrift låta påskina, att han, jemte sin med-
arbetare vid utgifvandet af våra gamla Lagar, äro de
ende, af hvilka Svenska Lagfarenhbeten och Lagstiftnin-
gen för närvarande ha något att hoppast).
Att det synbarligen häftiga humceur Hr Schlyter
fattat öfver tillämpningen af min menjug på det af
Svea HofRätt 1830 gifne, af Högsta Domstolen fast-
ställda ofvanomförmälte Utslag, icke närrör af någ on Hr
Schlyterssynnerliga aktning för HofRättens eller Högsta
Domstolens nuvarande Herrar Ledamöter, synes tillväck-
ligt, ej mindre af hans yttrande i nyssnämnde Tid-
skrif ; avående Lagskipningens tillstånd i ISveriget),
nte smtsE—EEENRErEEaL
)Se Kritlische Zeitschrift fär - RechtsWissen-
schaft und Gesetzeebung des Auslandes, heraus-
gegeben von Mittermaier und Zacharlä 1:er B,
TY Ah Tr 1 et
len
bli
Sc!
ra
Hö
ej
Hö
;
Hö.
)!S
bor
Hö.
Stå
dol
M.
Om
maj
sät!
läs:
Liu
153
läs:
lidi
Sc!
ung
kor
nin
vin
ans
baf
ing
don
de
pin
ner
va
för
lon
ora
hör
dit
me:
det