En gång blef den ystraste och istadigast:
f alla skjutskamparoe skrämd och skenade
ort med sådan hastighet , att skjutsbonden,
uttröttad och fruktlande att blifva släpad öf
er iskanterna ; slappte tömmerne, Hästen,
om kände sig fi, fördubblade sitt språng
ch rusade öfver alla hinder, Släden, som
västan flög i luften efter honom, skrämde
ionom ännu mer. På ett betydligt afstånd
yntes han som en svart punkt vid horizon-
en; snart försvann han helt och hållet ur
igte.
Hans husbonde tog då ev af slädarne och
började att efter spåren söka rätt på honom.
Vi fortsatte vår resa åt en af Ålands-öarne;
hvar minut stjelpte våra släda:, och hvarje
sång lupo vi fira att förlora hästarne, bvil-
set för oss skulle varit en ny källa till he-
ymmer. Uuader hela tiden af den tröttande
esan , sågo vi icke till någon lefvande va-
else, bvarken menniskor, djur eller fogler
Man kan icke göra sig begrepp om denva
ysliga ödslighet, Den dödstystnad, som Kär
ieriskar , afbrytes endast af vindaernes hem-
ka tjut och isens brakande buller. Ofta åk-
te vi Ölver breda remnor, der en åvort af-
srund gspade ur djupet e mat oss; ibland vo-
0 dessa remvor. så stora, att vi nödgades
ägga långa plankor deiöfver, för ett komma
tam.
Vi böllao en låsg stund, för att låta hä-
;tarne pusta, och ändtligen , efter oerhörda
nödor, hade vi bunnit hälften af vägen, Vi
sörde i land på den lilla ör Signilskär, vid
vass 33 mil från Grisslehamin: men vi hade
akerligen åkt 1o mil längre, i anseende till
le krokar vi måst göre, Vi voro i liflig oro
ifver skjutsbonden, som. vi lemnat efter oss,
y vi fruktade att han drunknat i någon öpp-
31INng,
Emedlertid beredde vi oss att fortsätta vår
ärd, och hade redan spänt friska hästar för
våra slädar, när vi, till vår stora glädje, bak-
um oss blefvo: varge två slädar och den förlo-
ade hästen. Denne var i det jemmerligaste
illstånd man kan tänka sig; löddern dröp a!
rela hans kropp, och han var inhöljd i ett
nola af rök. Ingen af oss vågade dock nal-
as honom; den utomordentliga ansträngnin-
sen hadeicke kufvat hans bångstyrighet, och
isynen af våra pelsär skrämde honom nu nä-
tan lika mycket som vid. början af resan; ban
;väggade, stegrade sig oupphörligt och spar-
ade med fötterna suö och is rundt omkring
ig. Elade vi ieke hållit oss på något afstånd,
kulle han säkerligen ännu en gång slitit. sig
ÖS.
Från Signilskär fortsatte vi vår väg, och
oro öfver de fleste af åländska öarne, der
Nan nå vn fras AKA vicka fun rang rvÄdan