En gång blef den ystraste och istadigast: f alla skjutskamparoe skrämd och skenade ort med sådan hastighet , att skjutsbonden, uttröttad och fruktlande att blifva släpad öf er iskanterna ; slappte tömmerne, Hästen, om kände sig fi, fördubblade sitt språng ch rusade öfver alla hinder, Släden, som västan flög i luften efter honom, skrämde ionom ännu mer. På ett betydligt afstånd yntes han som en svart punkt vid horizonen; snart försvann han helt och hållet ur igte. Hans husbonde tog då ev af slädarne och började att efter spåren söka rätt på honom. Vi fortsatte vår resa åt en af Ålands-öarne; hvar minut stjelpte våra släda:, och hvarje sång lupo vi fira att förlora hästarne, bvilset för oss skulle varit en ny källa till heymmer. Uuader hela tiden af den tröttande esan , sågo vi icke till någon lefvande vaelse, bvarken menniskor, djur eller fogler Man kan icke göra sig begrepp om denva ysliga ödslighet, Den dödstystnad, som Kär ieriskar , afbrytes endast af vindaernes hemka tjut och isens brakande buller. Ofta åkte vi Ölver breda remnor, der en åvort afsrund gspade ur djupet e mat oss; ibland vo0 dessa remvor. så stora, att vi nödgades ägga långa plankor deiöfver, för ett komma tam. Vi böllao en låsg stund, för att låta hä;tarne pusta, och ändtligen , efter oerhörda nödor, hade vi bunnit hälften af vägen, Vi sörde i land på den lilla ör Signilskär, vid vass 33 mil från Grisslehamin: men vi hade akerligen åkt 1o mil längre, i anseende till le krokar vi måst göre, Vi voro i liflig oro ifver skjutsbonden, som. vi lemnat efter oss, y vi fruktade att han drunknat i någon öpp31INng, Emedlertid beredde vi oss att fortsätta vår ärd, och hade redan spänt friska hästar för våra slädar, när vi, till vår stora glädje, bakum oss blefvo: varge två slädar och den förloade hästen. Denne var i det jemmerligaste illstånd man kan tänka sig; löddern dröp a! rela hans kropp, och han var inhöljd i ett nola af rök. Ingen af oss vågade dock nalas honom; den utomordentliga ansträngninsen hadeicke kufvat hans bångstyrighet, och isynen af våra pelsär skrämde honom nu nätan lika mycket som vid. början af resan; ban ;väggade, stegrade sig oupphörligt och sparade med fötterna suö och is rundt omkring ig. Elade vi ieke hållit oss på något afstånd, kulle han säkerligen ännu en gång slitit. sig ÖS. Från Signilskär fortsatte vi vår väg, och oro öfver de fleste af åländska öarne, der Nan nå vn fras AKA vicka fun rang rvÄdan