wet Bet GIL ERIIIA TY LITT CILET IGT UL FEORUPL TI IPGTEE I
tande ufföreskrifna kunskaper; —lemna, säga vi,
allt detta utien mindreskicklig lärares hand, och
det skall snart upp ösa sig i villervalla, läraren
skall inveckla sig i motsägelser och oreda, de
frigjorda gossarna skola uti ringen leka eller
träta i stället för art läsa, och skolan -skatl
inom kort upplösas. Så, och af sådan 0Oi-
såk, har det gått nm ångeostädes; och metoden
har skördat det tadel, som egentligen ob rt
träffa läraren elter dem, som orätt valt och
för länge bibehåHit- bunom; under det att på
andra ställen en skicklig färare med denna
metod handledt mångå hundrade barn till
kunskaper, ordning, driftvoch sedlighet, och
samlat öfver sig dch metod hela nejdens väl-
sig .elser.
Författaren kommer härefter till den så
mycket omstridda frågav om den anmbutatori-
ska eller klassläsningens företräde. I stöd at!
erfarenheren af en : mellan båda vexlande
tjenstgöring, Uppräknar ban den förras både
olägenteter. och förmåner, mMen- säger gg HMtil-
lika icke dralva kunnat fina anuvuat, än ant
ambulatoriska : metoden har ett bestämdt före-
träde Dess :lägenheter anser han vara? att
barnet genom atur och vana är henäget att
fästa sig vid petson, icke vid system, hvilket
låter sig göa med klasskisning, men ej med
den ambultstoriska, der det får göra med fle-
re olika lärare; hvaraf barnet vid inträdet i
skolan råkar mer eler mindre i förvirring;
och att läraren måste jemka sis mera efier
kamrater och reglemente, hvaraf missämja lät-:
tare han uppkomuaa oc
Fö:f. upptager härvid jemväl den invänd-
nivg man ofta gjort emot ämnesläsningen, alt
den icke sätter tlärarne i det faderliga förhål-
lante till lärjungeny som klassläsniogen,
Um man dermed meriar, yttrar han, uttklast-
Jäspingsätter lärjongen uti ett mera ute lutan ic
beroende af sin lärare för året, så har man rätt;
men o:ätt åter, om man med faderligt för-
hållande menar de varmare känslor af tillgif-
venhet och välvilja, som böra alstras emellan
Järare och lärjungar, Man låte å ena sidan
en lärjunge på 6 å 8 år som vanligt genomgå
en trivialskolas fyra klasser, och således fyra
särskilta gånger ömsa lärare — och å andra
sidan en lärjunge under samma 6 å 38 år bed
ständigt läsa för dessa samma fyra lärare, och
man må eftersinna, hvilketdera förhållandet
är mest tjenligt att alstra hos lärjangen känsla
af barnslig, hos lärarne af faderiig tillgifven-
het. Jag kan ej tveka att härutti tillerkänna
ambulaloriska methoden töretradet. Ty des-
sa heliga :känslor äro ejaf Jet slag, som ha
stigt väckas och brådmogna, utan fordra en
långre tid, för att också sedan blifva af längre
varektighet. Efter klassläsgingen hafva de of-
tast knappt börjat väckas, förr än lärjungen
måst afflytta till ny klass och ny lärare, och
på sådant sätt fyra gånger efter hvarandra
ömsa lärare, utan att hinna fästa sig vid mnå-
gon. Derewot efter ambulhtoriska metoden,
då färare och lärjungar uti sex a åtta år oup-
hörligt följt hvarandra, då binna dessa sköna
känslor af ömsesidigt förtrvende och tillgifven-