Barndomsförtjusning.
Jag liten pilt på berget stod
Och var så underlig till mod; —
Hvem kunde annat vara?
Uti min lund, mig nyss bekant,
Var allt så herrligt och så grannt,
Af löf och blommor bars
Der stod en hagtornsbuske pryddd,
I snöhvit skrud af solen sydd,
Då hon i lunden dröjdez
Vid bergets fot en lörnros satt
Uppå sin qvist i skuggan matt
Och stillad längtan röjde.
Ett flor på lundens gröna hvalf
I lätta flammor låg och skalf 7
Det föll från blåa loftet; —
Det sönk också till tufvans bädd;
I sippor och gullvifvor klädd
Och fångade upp doftet.
En bäck inunder: granar gick,
Så mörk, men smög ibland en blick
Till Drottningen på stolen.
Ack! hyad kan likna Gosscns håg,