lek eller deras intressen. Anledningen till förargelsen torde vanligen igenfinnas snarare j sjelfva ämnet för klandret, äv i formen, hvarpå det framställes. Om Anomärkaren genom sin artighet och hofsamhet lyckas, att hos den opartiske åstadkomma en mera ändamålsenlig verkan, så torde deremot denna böflighet och moderation desto djupare såra deras känslighet, som anfallas. Den skymfande tonen nedälter alltid den, som deraf begagnar sig, Man inner sig mera träffad, vär man råkar i strid ned en foglig och lugn motståndare, än med n ohyfsad, hvars förebråelser försvagas genom etta och öfverdritt. Man hör äfven besinna, att, då man har oechof af den allmänva rösten, lör att inverka å styrelsen elter beseara en sjelfvisk opposijon, mäste man ock något lampa sitt språk fter allmänhetens smak. En enkel fiamställing af missbiuket, ett kallt och abstrakt arument skulle föga verka på mängden. Det ordras någon stimulus i uttryck eller ord, ör att väcka hopen. Man måste från allmäna framställningar, som föga röra den, begifa sig till särskilda, mången gång persouhga, illämpningar, som den kan falta. Men, så nart mar begagnar sig af cenpna popve a ältalighet, så snart man angriper missbiuken, uti de personer, som draga fördelen af desamna, utsätter, man sig straxt för tilivilelsen af ter bet och en hatfull hämdlust. Stigen är skväl slipprig, Nitet mot missbruket kan läteligen komma att likna ovilja mot personen. smedlertid finnes det säkra kännetecken, att rskilja den ena af dessa känslor från den ndra. Tillfallen gifvas dock, då det kalla förnufets språk är tillväckligt; de äro de, då man cke har någon passion eller något jutresse att ekämpa; men så snart frågan är att afskaffa tora missbruk, eger man alltid en falang af utresserade cmot sig, och, ti allmanhet sagdt afva de styrande alltid ett visst intresse att ibehålla sakerna i det skisk de äro. Hvarförslag till reform möter nemligen alltid örst ett hbisder i makligheten hos de styranIle: de frukta ett ökadt arbete, eller arbetare f nytt slag, som tvinzar dem att afvika från en gamla slentrianen, Det andra hindret ramställer sig i de maktäigandes afundsjuka ch embet-manna-högmodet; det förargar em att emottaga råd och de älska icke att inderstödja planer, hvartill de sjelfva icke IK uppbofsmän. Om f amgången krönte essa företag, så blefve äran och ladersglädjen che för dre m, utan för en rival, hvars rykrie örstorades på deras bekostnad. Sådane äro de svårigheter, som möta på den olitiska granskniogens törniga bana. Publiisten måste känna dem, för att kun a besegra