lek eller deras intressen. Anledningen till
förargelsen torde vanligen igenfinnas snarare j
sjelfva ämnet för klandret, äv i formen, hvar-
på det framställes. Om Anomärkaren genom
sin artighet och hofsamhet lyckas, att hos den
opartiske åstadkomma en mera ändamålsenlig
verkan, så torde deremot denna böflighet och
moderation desto djupare såra deras känslig-
het, som anfallas. Den skymfande tonen ned-
älter alltid den, som deraf begagnar sig, Man
inner sig mera träffad, vär man råkar i strid
ned en foglig och lugn motståndare, än med
n ohyfsad, hvars förebråelser försvagas genom
etta och öfverdritt.
Man hör äfven besinna, att, då man har
oechof af den allmänva rösten, lör att inverka
å styrelsen elter beseara en sjelfvisk opposi-
jon, mäste man ock något lampa sitt språk
fter allmänhetens smak. En enkel fiamställ-
ing af missbiuket, ett kallt och abstrakt ar-
ument skulle föga verka på mängden. Det
ordras någon stimulus i uttryck eller ord,
ör att väcka hopen. Man måste från allmän-
a framställningar, som föga röra den, begif-
a sig till särskilda, mången gång persouhga,
illämpningar, som den kan falta. Men, så
nart mar begagnar sig af cenpna popve a
ältalighet, så snart man angriper missbiuken,
uti de personer, som draga fördelen af desam-
na, utsätter, man sig straxt för tilivilelsen af
ter bet och en hatfull hämdlust. Stigen är
skväl slipprig, Nitet mot missbruket kan lät-
eligen komma att likna ovilja mot personen.
smedlertid finnes det säkra kännetecken, att
rskilja den ena af dessa känslor från den
ndra.
Tillfallen gifvas dock, då det kalla förnuf-
ets språk är tillväckligt; de äro de, då man
cke har någon passion eller något jutresse att
ekämpa; men så snart frågan är att afskaffa
tora missbruk, eger man alltid en falang af
utresserade cmot sig, och, ti allmanhet sagdt
afva de styrande alltid ett visst intresse att
ibehålla sakerna i det skisk de äro. Hvar-
förslag till reform möter nemligen alltid
örst ett hbisder i makligheten hos de styran-
Ile: de frukta ett ökadt arbete, eller arbetare
f nytt slag, som tvinzar dem att afvika från
en gamla slentrianen, Det andra hindret
ramställer sig i de maktäigandes afundsjuka
ch embet-manna-högmodet; det förargar
em att emottaga råd och de älska icke att
inderstödja planer, hvartill de sjelfva icke
IK uppbofsmän. Om f amgången krönte
essa företag, så blefve äran och ladersglädjen
che för dre m, utan för en rival, hvars rykrie
örstorades på deras bekostnad.
Sådane äro de svårigheter, som möta på den
olitiska granskniogens törniga bana. Publi-
isten måste känna dem, för att kun a besegra