Themsen, då plötsligt ett rop om hjelp hördes bakm honom, Han vände sig om, och blef varse ev mängd menniskor, som på andra stranden sprungo nedåt strömmen och pekade åt midten af floden. En skön gosse, omkring 7 å 8 år gåmmal, bortfördes af vågorna, och var nära att drunkna, Paganini såg sig snart omgifven af en stor hop nyfikne, bland hvilka voro flera sysslolösa matroser, utan att någon visade lust att försöka gossens räddning, En tjock herre, f. ds plantageägare, som nu i London rufvade på sina millioner, utlofyade helt flegmatiskt två pund St, åt den som räddade barnet, Ingen rörde sin fot. Jag ger hundrade pund åt den som försöker! ropade Paganint; och knappt voro orden är havs mun, förrän em Öfvad sinymare störtade sig i strömmen , fattade den sjunkande gossen vid det långa håret bak i nacken, och förde bonom i land, der han af en tillkallad likare snart återkallades till if, Han slog just upp ögonen, då cn fyrspänd vagn höll, ett förnåmt klädt fruntimmer steg ur, och med uttryck af det innerligaste medlidande gjorde sig underrätltad om händelsen. Med ett rop at förskräckelse och glädje igenkände hon i gossen sin enda systerson, och for med honom och Paganini, hvilken honi öfvermålttet af sitt hjertas glädje omfamnuade, hem till silt hus, der hon bjöd honom till taffeln i sällskap med en samling förnäma herrar och damer. Mun uttömde sig i loford öfver hans ädla uppförande, sannolikt emedan man ej bade väntat sig detta af havs spålhet. Värdinnan frågade Paganini om han vore i stånd, att på sin violin ex tempore måla denna bändelse 1 toner, och uttrycka en moders känslor, som händelsevis kommer till olycksstället och finner sitt barn kämpande mellan lif och död. Leende bejakade ban hennes fråga. Hans violin efterskickades. Efter några genialiska grepp tycktes hans ögon glöda af en bimmelsk eld: han spelte barnets glädtiga språrg på den blomsterströdda stranden, dess fallande i vattnet och korta nödrop, folketa tillströmmande och rep om hjelp, de omkringståendes känslolöshet, den istermagade plautageägarens flegma, den framilande modrens hjertslitande jemmerskri, matrosens språng i vattnet, de flämtande andetag, hvarmed modren sökte upplifva sitt liflösa barn; ändtligen slutade han, efter en paus af tvifvel som krampaktist rörde alla hjertan, med de brusande segertonerna af modrens jubel öfver barnets återvaknande till lifhvilket han utförde med en kraft, som skulle öfverväldigat cn hel orkester. En länge uthållande storm af bifallsrop och handklappningar utbröt bland gästerna. Barnets moder faller på knä och fuktar med glädjetårar hans händer; han upplyfter den lilla räddade på sina armar, och evkan störtar i hans famn med orden: i detta bröt måste ett hjerta klappa, som innesluter de skövaste veh beligaste känslor af en hel verld! Ävpu samma afton biecf den rika enkan, som bade afslagit eu Hertigs hand, förlofvad med den odödliga Pacanini. ÖÖM