Themsen, då plötsligt ett rop om hjelp hördes bak-
m honom, Han vände sig om, och blef varse ev
mängd menniskor, som på andra stranden sprungo
nedåt strömmen och pekade åt midten af floden.
En skön gosse, omkring 7 å 8 år gåmmal, bortför-
des af vågorna, och var nära att drunkna, Paganini
såg sig snart omgifven af en stor hop nyfikne, bland
hvilka voro flera sysslolösa matroser, utan att någon
visade lust att försöka gossens räddning, En tjock
herre, f. ds plantageägare, som nu i London rufvade
på sina millioner, utlofyade helt flegmatiskt två pund
St, åt den som räddade barnet, Ingen rörde sin fot.
Jag ger hundrade pund åt den som försöker! ropa-
de Paganint; och knappt voro orden är havs mun,
förrän em Öfvad sinymare störtade sig i strömmen ,
fattade den sjunkande gossen vid det långa håret
bak i nacken, och förde bonom i land, der han af
en tillkallad likare snart återkallades till if, Han
slog just upp ögonen, då cn fyrspänd vagn höll, ett
förnåmt klädt fruntimmer steg ur, och med uttryck
af det innerligaste medlidande gjorde sig underrätl-
tad om händelsen. Med ett rop at förskräckelse och
glädje igenkände hon i gossen sin enda systerson,
och for med honom och Paganini, hvilken honi öf-
vermålttet af sitt hjertas glädje omfamnuade, hem till
silt hus, der hon bjöd honom till taffeln i sällskap
med en samling förnäma herrar och damer. Mun
uttömde sig i loford öfver hans ädla uppförande,
sannolikt emedan man ej bade väntat sig detta af
havs spålhet. Värdinnan frågade Paganini om han
vore i stånd, att på sin violin ex tempore måla den-
na bändelse 1 toner, och uttrycka en moders känslor,
som händelsevis kommer till olycksstället och finner
sitt barn kämpande mellan lif och död. Leende be-
jakade ban hennes fråga. Hans violin efterskickades.
Efter några genialiska grepp tycktes hans ögon glö-
da af en bimmelsk eld: han spelte barnets glädtiga
språrg på den blomsterströdda stranden, dess fallan-
de i vattnet och korta nödrop, folketa tillströmman-
de och rep om hjelp, de omkringståendes känslolös-
het, den istermagade plautageägarens flegma, den
framilande modrens hjertslitande jemmerskri, matro-
sens språng i vattnet, de flämtande andetag, hvarmed
modren sökte upplifva sitt liflösa barn; ändtligen
slutade han, efter en paus af tvifvel som krampaktist
rörde alla hjertan, med de brusande segertonerna af
modrens jubel öfver barnets återvaknande till lifhvilket
han utförde med en kraft, som skulle öfverväldigat cn
hel orkester. En länge uthållande storm af bifallsrop
och handklappningar utbröt bland gästerna. Barnets
moder faller på knä och fuktar med glädjetårar hans
händer; han upplyfter den lilla räddade på sina ar-
mar, och evkan störtar i hans famn med orden: i
detta bröt måste ett hjerta klappa, som innesluter
de skövaste veh beligaste känslor af en hel verld!
Ävpu samma afton biecf den rika enkan, som bade af-
slagit eu Hertigs hand, förlofvad med den odödliga
Pacanini.
ÖÖM