Har tydt Weaftbrudners spådoms-anda: Att Manhem aldrig förr skall njuta fridens lott, än Vetterns vågor sig med båda hafven blanda. Ej Saga trodde, att, en tid, Dess gåta, syftande på evig fejd och strid, AF möjligheten skulle tydas, Och konsten af naturen lydas. Men Wasa det förstod, när han, som fridlös, drog Till Varge-vad och Orma-skog), Och såg sitt fosterland, af våldet på dess stränder, Förblöda under lejda händer, I brist af endrägt, brist af hamn, — Försvarets hjerta, lagat i egna fjällars famn. Då skar han med sitt Svärd i kalla fosterjorden, Ett tecken, långsåt Götha-älf, Och sade minnesvärda orden? Den dagen gryr, då höga Norden Skall viuna sjeltbestånd; JVär inhemsk kraft är vorden Nog för sig sjelf. Och Gustar ApoLnr, sänd att Nordens hopp bevaka, Beslöt, förrän han föll i sina Segrars glans, Att ge åt Sveriges Haf dess! skattfrihet tilla baka, Och sluta ett fördrag som ej med svärdet ; vanns. I Seklers längd, och under store skiften, De två Gustaver bott i griften, När Svenska Folket. hröt de bind, Som häftat kring dess fosterland. Då flög en tanke, Mimers like, Utöfver Svithiods hela rike: Att leda genom dal och Jund Fit långt, ett lugnt, ett eget Sund. Fiån Wenerns brant till Boxens slätter, Ett enda läger sträckes ut; Och krigarn gör ett lvckligt slut På Nordens sista tvist, — naturens oförrätter. För sådan krigsplan, stor och djerf, Hvad rustniogar, hvad drift, på fält, i skog och hytta! Hycm är den medborgsman, som icke ger sin skärf, Att till sin åkers rand en segelled förflytta, Dit handeln bringar lön åt idoghetens värf? Så skape!sen af nya floder Ger väg åt skeppens fria roder. Ur Vesterns haf, ur Österns sjö, Emellan Skandiens dubbel-ö, De mötas vid Carlsgraf, på lugn och tryggad bölja. Så Carr pen TrettOnNDEsS och Svenske Mäns beslut, Som af Canrn Jonmans kraft till målet fördes ut, Skall till odödlighet med Carla-namnet fötja. Ar 2 9 2 vw pr . TT rr MA NN mo 0