gar andan af mattighet och van vårdnad,
Kejsaresonens död och dess verkan på
Fransmännen
Man gör sig intet begrepp om det intryck
Konungens af Rom död gjort på de lägre
classerne i Frankrike, Redan den med varm
känsla författade relation öfver hans sjukdom,
som stod att läsa i Le Temps och sedan ser-
skildt på alla gator såldes för en sou, hbadr
väckt en allmän nedslagevhet. Till och med
unga enthusiastiska republikaner sägas gråta.
De gamla bland dem voro dock icke serdeles
rörda, och en bland dessa hördes till och med
fälla deticke utav förtrytelse uptagna uttr ycket:
ne pleurez pas! cetait le fils de Uhomme gu
a fait mitr a. ler le peuplele13 Fendemiaire?.
(Gråten ej! det var sonen till den karlen som
lät skjuta på folket den 13 Vendemiaire), Be-
synnerligt! När det händer någon en olycka
erinra vi oss ovilkorligen en.eller annan motging
eller förtretlighet vi genom honom fått iöna,
och på hvilken vi eljest i hela vår tid måhän-
da icke skulle tänkt. Med oförställd enthu-
siasm hyllas Kejsaren öfver allt på landsbyg-
den; I hvarje koja bänger hans bild och
såsom den carlistiske Quotidienne anmärker —
precist på samma Mar der bilden af husets
enda son skulle setat, om han ej fallit i nå-
gon af den lörres m ånga slägtingars händer. För-
argelse afiockar Quotidienne understundom de
Hrligaste anmärkningar och deröfver förargar sig
älerigen den mera shpade Gazette. Det-
ta — i förbigående sagdt, — är hufvudsakli-
ga skillnaden mellan dessa båda blads poli-
tiska skaplynne. — Den som vid första un-
derrättelsen orm den unga Hertigens död ge-
nomreste Frankrike, hade tillfälle att öfverty-
ga sig om den verkan den gjorde på aila.
Öfverallt märkte man djup, oförställd sorg
Folket var vid detta tillfälle så mycket inte-
ressantare, som den känsla det erfor var ep
ren oförfalskad smärta, som ej hade sin rot i
någon egennytta för dagen utan I minnet af en
ärofull forntid. Hos de sköna Normandska
fruntimien röjdes framför allt djupt deltagn-
de i den unga hjeltesoneus öde. — Såsom för-
nt år rämnvedt: i alla hyddor finner man
Kejsarens bild och öfverallt var den vid det-
ta sorgliga tillfälle bekransad med dödsblom-
mor, likasom Christusbilderne under passions-
veckan. En mängd gamla krigare buro sorg-
flor. Med tårar i ögonen hörde man mer än
en gammal Veteran utropa å pråEsent tout
est fini! ! (Nu är allt förbilj; och isanning,
för de gawla, flinthårde Bonspartisterne, som
i det längsta trott på Kejserlig återuppståndelse
ji kötter är också nu allt förbi. Napoleon är
för dem numera blott ett namn, likasom för-
dom Alexand:r af NMacedonien, hvars ättling
och på samma sätt dog i förtid. För de Bo-
napartister deremat , hvilka tro på en Kejser-
Jie återupst ändelse i andan, synes mera hopp
än nånsin hafva upgått. För dem är Bona-
periismen icke 2 öfverlemnaude af makten
synbart vgh -aenom förstflödslorätten. — Nej;
deras De napartism är ny lika som renad från