Att de äldre Stiftelser, som hos oss 1 detta afsecende blifvit inrättade, äro långt ifrån att uppfylla sitt ändamål och olyckligtvis ofta mera bidragande till de olyckligas förvärrande genom otjenliga rum, olämpligt behandlingssätt och dåliga anstalter, är en sanniug som man ännu mera fått bestyrkt sedan man gencm vidsträckta resor i främmande länder fått tillfälle att särskåda och studera dylika anstalter och huru de böra vara beskaffade. Högre har man ock I däraf fått inse det behof hvaraf de sinnessjuke här i Sverige äro af en rätt organiserad Fristad eller Förbättringsanstalt, der deras behandling blefve ett särskildt Studium, der tocaler, utrymme och arrapgementer svarade emot beskaffenheten af deras särskildta tillstånd och deras högst olikartade bebandlings-anspråk. Från flera både aflägsnare och närmare håll, ofta både från längre tider tillbaka och nu, anmodad och ombedd, att till redande och vårdande af sådane . olycklige emottaga dem vid den Inrättning undestecknad stiftat för blinda och döfstumma , har han beklagligen icke, utom i högst få fall, kunnat efterkomma dessa önskningar; men bar dock ännu kraftigare derigenom blifvit öfvertygad om vigten af en systematisk Läro-anstalt i dennu väg, äfvensom em nödvändigheten af en Fristad i synnerhet för sådane sinnessjuke som, af yckligare Classen, blifvit vane vid en ömtåligare behandling, och sådane som förut med mera upplysning, fordra ljusare åtgarer. Länge har man väntat att någon menniskovän med kunskaper, djup begrundning af menniskan och fast vilja, skulle framstå för att lägga grundstenen till en sådan fristad i vårt land. Nära 25 år bar detta varit undertecknads föesats att försöka, och bland dess lidigaste önskningar att verkställa. Sedan han till dessa 25 års önskningar fått lägga lika många års menniskostudium, i förening med åtskilliga erfarenheter i dylika olyckliges behandling och i synnerhet med de upplysningar och anmärkelser han personligen erhållit och fått göra i de ländes, der denna veltenskap är drifven till en ganska stor höjd, torde det då icke anses vara föshastadt, om han nu blavud sina Landsmän höjer en förebedjande röst för de olycklige, som förlorat mensklighetens yppersta egendom, sitt förstånd. Lycklig flere gånger förut att blifva börd, när une dertecknad talat för lidande Bröder, lycklig att haftva med framgång och säkerhet danat ett fullfärdigt skydd och upplysande hem för sådane, som icke kunna se och icke kunna tala, hoppas ban icke blifva mindre lycklig då ban för sina Landsmän låter höra det sorgliga och orediga böneljudet om räddning, som kommer från de mest beklagansvärda likar, ur det djup dit man möjligtvis sjelf en gång kan falla3 — men jag hastar nu till afsigten af min framställning. Vi hafva redan, som förut är sagdt, i Stockholm oeh på flera ställen hospitaler med större och mindre fonder, der mindre bemedlade eller ulldeles obemedlade sinnessjuke gratis förvaras, njuta physisk läkarevård och underhåll; åt desse Hospitaler hafva de mera bemedlade gemenligen något moibjudande någon farbåga, ja icke sällan afsky och förskräckelse att öfverlemna sina älskade sjuklingar, då dese den inneslutas inom bommar och galler till oupplyst behandling och under en ringa eller rå betjenings uppsigt; och vid anblicken af dessa vidriga förvaringsrum och vid inträdet der, hvilka känslor störta icke då sönderslitande från fiber till fiber hos den redan förut sinnesskakade, och som vid många mellanstunder äger sin fullkomliga sans och besinning! Under namn af Fridhem är man då sinnad att grunda en ändamålsenlig Inrättning för Sinnessjuklingar ur den lyckligare Classen, med rymliga, tjenliga och trefliga lekaler, der de icke skola finna något annat än ett lugnt hem, icke några galler, katjor eller bommar, der hvar och cn efter sin art, emot en lämplig afgift, skall njuta den fristad och den vård, som han sjelf önskar och som honom anstår, der man med ctt alfvarligt studium skall dana skicklige Sinneskikare, mer och mer utbilda denna vettenskap och der man slutligen skall använda mildhetens, tålamodets och de psykologiska forskningar