en euda rad, utan att bringa hela verlden till munterhet. Hvarifrån härrör väl detta, utan från en flödande qvickhet? Att den icke upphört, sedan Hr R. kommit till åren, känner hela verlden af hans genistreck mot Löddeköpinge pramkarl. Detta enda drag vore tillräckligt att sätta honom i bredd med verldens största humorister, sjelfva Ullspegel icke undantagen. Hr RB. tror att vi tvifla på allt, — på hans qviekhet, hans basröst, hans pennas dugligLet, ja till och med på hans försonlighet och muskelstyrka Han gör sig derföre en obestrillig möda att omvända oss. För att öfvertyga oss om sin försonlighet, skäller han på oss hvarje vecka i Helsirgborgs Posten, hvilket onekligen är ett starkt bevis; — och, för att öfvertyga oss om sin gigantiska muskelkvaft, omtalar han en af sina många res geste i Köpenhamn. — — När Redaktionen — säger han — omtalar min ålder dom, lär menas den ålderdom , som förestår; ty vid 435 års ålder är jag icke äldre, än att Red. skall låta bli att spotta på Basviolen, såsom den yttrat sig; men om den vid personlig konfrontation dvistade sig dertill, bade den icke någon min basröst, utan blott min högra arm,-att akta sig för. Ty om det är i hela Köpenhamns stad bekant, (oh) att jag år 1524, förolämpad på ett allmänt värdshus af den storvaxne Professor Lidfors, dref honom ut med all dess anhang, och sedan at närvarande Danskar prisades, för det jag hade tagit min landsman Professor Rosenschöld, som Lidfors smädade, i försvar; så skulle jag icke heller draga i betänkande ett i mitt fäderneslunds bufvädstad ådagalägsa, att, liksom Svensken fordom dugt emot tre, så duger och jag ännu i den dag, som i dag är — pär jag af ett ovärdigt bemötande uppfordrades dertill; ty eljest gör jag icke ett barn emot: men den, som skymfar mig 1 min närvaro, måste vika tre steg från lifvet; eljest kastas han sju. — — (hu) Denna verldshistoriska händelse — som är långt märk särdigare än det af Bellman beskrifna slagsmålet på Gröna lund — är af vigt för Historieskrifvaren, och vi hafva derföre ordagrannt citerat den, Det vore en skam, om icke Stockholm skulle känna en hjeltedat ? som är i kela Köpenhams stad bekant Pt — Det var en lycka för Holger Dansk att han redan var död; ty eljest hade säkert Hr R. äfven satt hans kämpeära i våda på något värdshus och kastat honom sju steg från lifvet — :8å framt icke Hv RB. skrifvit sju? för tu. Då vi höglidligen försäkra Hr Rosenschöld, att vi aldeles icke tvifla på någon enda af hans lysande egenskaper; då vi bedyra att vi hafva en bergfast tro, både på hens qvickhet, hans. muskulösa armstyrka , hans grufliga has, hans försonlighet, bans filosofiska auktors-ära och hans humanitet mot gissen; måtte han då stilla sin vrede, och alårig mera, såsom hittills, anse vårt beröm för ironiskt, utan åter börja att uppmuntre oss och nubliken med insända artiklar ifrån sitt