en euda rad, utan att bringa hela verlden
till munterhet. Hvarifrån härrör väl detta, u-
tan från en flödande qvickhet? Att den ic-
ke upphört, sedan Hr R. kommit till åren,
känner hela verlden af hans genistreck mot
Löddeköpinge pramkarl. Detta enda drag
vore tillräckligt att sätta honom i bredd med
verldens största humorister, sjelfva Ullspegel
icke undantagen.
Hr RB. tror att vi tvifla på allt, — på hans
qviekhet, hans basröst, hans pennas duglig-
Let, ja till och med på hans försonlighet och
muskelstyrka Han gör sig derföre en obe-
strillig möda att omvända oss. För att öfver-
tyga oss om sin försonlighet, skäller han på
oss hvarje vecka i Helsirgborgs Posten, hvil-
ket onekligen är ett starkt bevis; — och, för
att öfvertyga oss om sin gigantiska muskel-
kvaft, omtalar han en af sina många res ge-
ste i Köpenhamn.
— — När Redaktionen — säger han — om-
talar min ålder dom, lär menas den ålderdom ,
som förestår; ty vid 435 års ålder är jag icke
äldre, än att Red. skall låta bli att spotta på
Basviolen, såsom den yttrat sig; men om den
vid personlig konfrontation dvistade sig der-
till, bade den icke någon min basröst, utan
blott min högra arm,-att akta sig för. Ty om
det är i hela Köpenhamns stad bekant, (oh) att
jag år 1524, förolämpad på ett allmänt värdshus
af den storvaxne Professor Lidfors, dref ho-
nom ut med all dess anhang, och sedan at
närvarande Danskar prisades, för det jag ha-
de tagit min landsman Professor Rosenschöld,
som Lidfors smädade, i försvar; så skulle jag
icke heller draga i betänkande ett i mitt fä-
derneslunds bufvädstad ådagalägsa, att, lik-
som Svensken fordom dugt emot tre, så du-
ger och jag ännu i den dag, som i dag är —
pär jag af ett ovärdigt bemötande uppfordra-
des dertill; ty eljest gör jag icke ett barn e-
mot: men den, som skymfar mig 1 min när-
varo, måste vika tre steg från lifvet; eljest
kastas han sju. — — (hu)
Denna verldshistoriska händelse — som är
långt märk särdigare än det af Bellman beskrif-
na slagsmålet på Gröna lund — är af vigt för
Historieskrifvaren, och vi hafva derföre orda-
grannt citerat den, Det vore en skam, om ic-
ke Stockholm skulle känna en hjeltedat ? som
är i kela Köpenhams stad bekant Pt — Det
var en lycka för Holger Dansk att han redan
var död; ty eljest hade säkert Hr R. äfven
satt hans kämpeära i våda på något värdshus
och kastat honom sju steg från lifvet —
:8å framt icke Hv RB. skrifvit sju? för tu.
Då vi höglidligen försäkra Hr Rosen-
schöld, att vi aldeles icke tvifla på någon
enda af hans lysande egenskaper; då vi be-
dyra att vi hafva en bergfast tro, både på
hens qvickhet, hans. muskulösa armstyrka ,
hans grufliga has, hans försonlighet, bans fi-
losofiska auktors-ära och hans humanitet mot
gissen; måtte han då stilla sin vrede, och al-
årig mera, såsom hittills, anse vårt beröm för
ironiskt, utan åter börja att uppmuntre oss
och nubliken med insända artiklar ifrån sitt