deröfver, alt Gref Grey och hans Whigmedarbetare i conseljen gifvit sitt bifall till uppJifvende af ett bruk som vanhedrar lika mycket lagarne som sederna hos ett upplyst folk, och hvars eget inneboende barbari bragt det i glömska och vanbäfd. Vi ansågo detta upplifvande för ett ovedersägligt bevis, att då skolmästaren är ute?) behöfver vår lhiberala styrelse, med allt sitt högt uttalade nit för folkens uppfostran, sjelf en och annan läxa i detta hänseende. Att i rättvisans namn gifva exempel af hämnd — att helga genom en lag de dödas skymfliga behandling, dessa må ha varit än aldrig så grofva brottslingar — att hölja ett blomstrande Jandskap med fasansfulla föremål som våldsamt uppröra qvinnors och barns känslor, äro förhatlige för hvarje bildadt sinne och endast ytterligare förfäa de lastbarä, lättsinnige och råa — detta är i sanning icke något bevis af klokhet eller förstånd hos en styrelse, intet prof på urskiljning och nit för folkets moraliska uppfostran och själsodling. Vi göra oss förvissade att ett nytt parlament skall återkalla den förnedrande 4 i Anatomi-billen, som påbjuder upphängande af cadaver i kedjor. Det är icke möjligt, i närvarande århundrade, att lagar som trotsa allt förnuft och all anständighet, kunnva fortfara att verkställas. Lagarne måste vara förnvftiga, hofsamma,, anständiga, om de icke skola falla i förakt och öppet trädas under föttren. Emedlertid, om regeringen funnit det olämpligt att fullgöra lagens bokstaf på Cook; hur skall den nånsin kunna göra det på andra mördare? Det torde vara svårt att utfinna någon värre illgerning än hans, och lagen bör,i alla fall, aldrig, äfven då den har de gröfsta brott att bestraffa, sänka sig sjelf från rättvisans skipare till ett oheligt verktyg för den mest barbariska hämd, Så tänker den upplyste i England om Straffbarbarismen; i England, hvars folk, medall sin öfverlägsna bildning, likväl alltid ansetts i sitt lynne ega en viss hårdhet, en viss benägenhet för grymma, blodiga executioner; ett lynne som det bibehållit seklerne igenom. Man läse blott historien om Englands borgerliga krig, från Rosornas till Stuartärnes! Detta folk har än i dag en militärisk straffbalk som öfvergår i stränghet, för attej säga grymhet, alla andra nalioners, den Byska måhända undantatagen, — och denna kan i alla fall ej räknas bland de civiliserade. — iXKatten med de nice svansarne florerar ännu i Eoglands kaserner! Och i ett annat land, hos ett folk der vildheten och råheten, åtminstone allt sedan Christendomens införande, alldrig varit något hufvuddrag, der strafflagen i det bela är vida mildare än hos många andra folk — der, i Sverige bibehåller man ännu vid full helgd juridiska plägseder af enahanda art, men af ännu värre och anstötligare egenskap än den, mot hvilken den Engelska publicisten så kraftigt höjer sin röst! Ty hvad är väl upphängandet i kedjor mot detta ohyggliga stympande som kallas stegling, och —. häruti ligser till råga på allt, en slags välberäknad 0 nn ce 14 nn DÅ