äfven bland Bönderne endast några få de lyckligaste kunde genom en sparsam hushållning påräkna lifsbärgning för de sina. Man hoppades att den ringa grödan skulle vara mycket dryg, men den befanns tvärtom mindre födande än i vanliga år; man förmodade att, som vanligt, i nästliggande Socknar finna hjelp, men der fanns na hvarken mat eller credit. Nu var nöden oundviklig. Nödbrödsämnen af alla slag anskaffides och preparerades. Islandslaf, Renmosse, Björkoch Tallbark tillgrepos, och med detta tårbestänkta förråd kröp man i kojan undan den påkommande, långa Vintern. Ingen anade då att man på långt afstånd redan hade behjertat nöden i Norrland, Efter ett personligt besök af Länets vördade Höfdinge fick man anledning att hoppas någon lindring. Ett Statslån erhölls. åt dem som kunde prestera säkerhet, och för den öfriga, icke ringa hopen hafva Christliga menniskovänner beredt en alldeles oförmodad. tillgång. 160 personer hafva af de, från södra orter ankomne och genom Herr Baron och Landshöfdingen H. Mörner hitsände gåfvomedlen erhållit större och mindre understöd, och bland dem hafva minst 100 personer ic-. ke haft något annat lifsuppehälle än dessa gå!vor jemte furubarken, som bland föreslagna nödbrödsmedel funnits vara i längden det pålitligaste. Både de som erhållit gåfvorne och: de som sett sina nödlidande Sockneboer erhålla en hjelp, som de sjelfve ej kunnat bevisa, hafva vid allmänt sammanträde i dag anmodat mig att offentligen frambära deras vördnadsfulla tacksägelser för dessa rikliga gåfvor. Ädle menniskovänner! I beräknen icke lönen för: edra gerningar, men om ymnisa glädjetårar och mångfalldigt uprepade välsignelser ega något värde, så är den stor! större blir den visserligen, ty Gud är icke orättvis att han förgäter eder gerning och edert arbete i kärleken. Ebr. 6: 10. And. Sidner. P. loci. STR RR