Allt hvad skönt, hvad godt vi finna här
Famnoe Dig, fom rankan famnar almen:
Ty ellt godt Ditt hjertas afbild är
Och Din själ så ren, som Davids-pealmen;
Måtte Du än uti lifvets qväll
Glädjas att Du är och varit säll!
Goda Sofi! — Mången, mången gång
Fire Du än sorgfritt glädjedsgen,
Hyllad af en bättre skald och sång,
Men ef ingen för Dig mer intagen;
Ty, fastän på snillets skatter arm,
Bor dock känslans guld uti min barim,
Hulda Tärna! — Dödens hviskning går
Som elt fridens budskap till mitt bjerta,
Snart jag ej mer matta luten slår,
Saart skall döden hela lifvets smärta;
Minns mig dåg — ack minns mig då min
Väs,
Uti sången lefver sångern än;
Men hur skönt än lifvet mot oss ler,
Rirga bjuder det åt skaldesinnet;3
Emot höjden aningsblicken ser,
Tårbefukted utaf forntidsminnet3
Sånogarne hopp är att uppå hans bår
Någon blomma fälles och en tår.
Kanske, när i jordens modersfamn
Döden toltar lifvets undergåta, —
Kenoske minnet gömmer än hans namn,
Och hans fel ekall minnet då förlåta;
Kanske att uppå hans enkla grift
Lutan står, eo bjertats minn eeskrift!
Jacobi Filius.
OR IEE