Ööldliulnt VCECSIA Ilivels vec OCK val,
Allt på jorden evigt tekepnad byter,
Menskan är den blinda lyckans träl,
Än hon rosor, än bon tistel bryter;
Och hvem läser väl helt nöjd och gled
På de svunna årens minnesblad?
I palats och uti lägsta tjäll
Gästar månget, månget bleit bekymmer; —
Hvem kan säga: jag är alltid säll,
Intet moln min glädjehiminel skymmer ?
Hvem kan hejda saknans känslotår,
Wär han blickar på ett flyktadt år ?
Men fast sorgen uppå jorden bor,
Fast den hempgåvg gör i tidens gårdar,
Är dock lifvets glädje sann och stor,
Se på fröjdens helga minnesvårdar,
Der står skrifvet: hvarje svunnen tid
Haft sin glädje, fast sin sorg och strid.
Och hvart ögonblick, som vinogadt far,
Bringar rosor, — ju i töroekrensen,
Mången framtidsknopp jag flätat har,
Fastän törnea skymma purpurglansen; —
Fuktad utef gorgens silfvyertår
Glädjens ros utur sia knoppning går,
Goda Flicka, i din barndomsvår
Dottersbjertat bilter saknad finner,
Vid en älskad Faders minnesvård
Känslans tår på vigda mullen rinner.
Tron dock hviskar sakvan bimmelskt hopp
Att ur grafven lifvet spirar opp.
Skön är trösten, att den trötte får
Njuta hvilan under gröna kulen; —
Skön är trösten ett ban sist framgår
Fjärilslikt utor den vigda mullen 3
Att den krens som slits af dödens hand
Återknyts uppå ena bättre strand,
Skön är trösten, skön är eningen,
Att de kära än ikring oss sväfva,
Åt de vänligt gästa hos oss än,
När för dygd vi och det goda sträfvas
Pappa sväfvar än kring sin Sofi,
fvilken bimmelsk tröst bor ej deri!
Goda Flicka! dröj, ack dröj ej mer
Vid de svunna degers dunkla skiften,
Se hur skönt nu lifvet mot Dig ler,
Se hur vänligt helsar Dig ej griften3 —
Se, hvad kärt, du eger änovu bär,
Se en fadersfamn dig väntar der!!
Gladt är lifvet, om vi sjelf ej bli
Dröjande vid sorgens dystra hägring.
Ha bvarje sakna?os bild förbi,
Dreg ej sorgflor öfver hjertats fägring;
Lyssua ej till minonets sagoröst,
Om den ej ger bjertat lugna och tröst.
Ja, blif lycklig i Ditt erglakall,
Sällbet fion i dina ljufva pligter!
Lifvets sötma först Du smaka skall,
När den väges upp af nyitans vigter;
Ty på gagnets stundom branta fält