draga ett nytt stycke; eller ock kan han hålla dylika RBepetitions-förhör mera sällan, t. ex. en gång i veckan, eller ock under sista bälften af terminen, sedan hela boken eller den föresatta delen deraf blifvit imedeist vanliv föredragning genomgången Språkläsning bör, åtminstone vid det första främmande Språket, börjas med dess uttydning på modersmålet, ionav Grav.atikan företages. Man bör nemligen gå med det främmande Språket ungefär samma väg, som med Modersmålet. Detta har man redan tillegnat sig, innan Gramatikan kommer i fråga. Hvad Gramatikan är för Språket, det är Logikan för Tänkandet. Men menniskan kan tänka, innan hon studerar Logikan, genom hvilket studium hon blott blir medsetande af sättet, hvarpå hon tänker, eller med andra ord, lär sig att reflektera öfver sitt tänkande, Likaled.s bör man, innan !tagarne för ordens sammarbindning kunna fattas, väl hafva ett visst förråd af sjelfva de ord, som skola sammanbindas. Jag vågar derföre i underdånighet föreställa mig, att om Tyskan blefve det första främmande Språk, som skulle läras, så borde undervisningen inrättas ungefär på följande sätt: Under det att Declinationer och Conjugationer lärdes utanotill, borde, till en början, Läraren ljudeligen punktvis uppläsa ett stycke ur en Läsebok, uttyda det på modersmålet, anmärka de ord, som hade mesta likheten med Svenskan, och visa buru hvart ord kunde uppsökas i Lexicon, hvilken anvisning också kusde i sjelfva läseboken införas. Ett sådant stycke skulle Lärjungarne hemma läsa öfver, och nästa dag göra reda för. Efter hand kunde Lärjungarne börja att hemma sjelfve läsa öfver, utan Lärarens föregående föreläsning. Småningom kunde början göras med de allmännare ooh enklare gramat:kaliska reglorna. Oecb slutligen borde öfversältoing företagas från Svenskan på det främmande språket. Korteligen: Undervisningen bör blott vara en ledning för Lärjungen till sjelfverksamhet. (Forts. e. a. 8.) . o ; GQ as Aanland den 464 Arons.