draga ett nytt stycke; eller ock kan han
hålla dylika RBepetitions-förhör mera sällan,
t. ex. en gång i veckan, eller ock under sista
bälften af terminen, sedan hela boken eller
den föresatta delen deraf blifvit imedeist van-
liv föredragning genomgången
Språkläsning bör, åtminstone vid det för-
sta främmande Språket, börjas med dess ut-
tydning på modersmålet, ionav Grav.atikan
företages. Man bör nemligen gå med det främ-
mande Språket ungefär samma väg, som med
Modersmålet. Detta har man redan tillegnat
sig, innan Gramatikan kommer i fråga. Hvad
Gramatikan är för Språket, det är Logikan
för Tänkandet. Men menniskan kan tänka,
innan hon studerar Logikan, genom hvilket
studium hon blott blir medsetande af sättet,
hvarpå hon tänker, eller med andra ord, lär
sig att reflektera öfver sitt tänkande, Lika-
led.s bör man, innan !tagarne för ordens sam-
marbindning kunna fattas, väl hafva ett visst
förråd af sjelfva de ord, som skola samman-
bindas.
Jag vågar derföre i underdånighet föreställa
mig, att om Tyskan blefve det första främ-
mande Språk, som skulle läras, så borde un-
dervisningen inrättas ungefär på följande sätt:
Under det att Declinationer och Conjugatio-
ner lärdes utanotill, borde, till en början, Lä-
raren ljudeligen punktvis uppläsa ett stycke
ur en Läsebok, uttyda det på modersmålet,
anmärka de ord, som hade mesta likheten
med Svenskan, och visa buru hvart ord kunde
uppsökas i Lexicon, hvilken anvisning också
kusde i sjelfva läseboken införas. Ett sådant
stycke skulle Lärjungarne hemma läsa öfver,
och nästa dag göra reda för. Efter hand
kunde Lärjungarne börja att hemma sjelfve
läsa öfver, utan Lärarens föregående föreläs-
ning. Småningom kunde början göras med
de allmännare ooh enklare gramat:kaliska
reglorna. Oecb slutligen borde öfversältoing
företagas från Svenskan på det främmande
språket. Korteligen: Undervisningen bör blott
vara en ledning för Lärjungen till sjelfverk-
samhet.
(Forts. e. a. 8.)
. o ;
GQ as Aanland den 464 Arons.